Socialdemokraterna ökar där SD tappar. Borgarna är störst i segregerade villaghetton. Vänstern har sina starkaste fästen i främst gentrifierad storstad men ökar på sina håll även i förorten. Miljöpartiet är fortsatt ett medeklassparti men tillräckligt stora för att inte kunna avvärjas som några galna extremister eller som innerstadssnobbar. 

Vind i seglen

Efter en tid av kris, kaos och panik över den politiska samtiden var det ju ändå lite gött att få känna ”det här är mitt Sverige”. Ett i sammanhanget lite avvikande exempel.

Låt oss vara ärliga. Kvällen efter det svenska Europaparlamentsvalet var full av överraskningar. Högern tappar. Äntligen är Sverigedemokraternas segersvit bruten! I Jimmie Åkessons Sölvesborg blev de inte ens största parti. Att vara mindre än Miljöpartiet måste svida lite extra. 

Från Expressen

Framåt går det främst för partier i det så kallade rödgröna blocket. Partier som bryr sig om klimatet och som vägrar samarbeta med extremhögern.  

Sveriges progressiva krafter känner lite vind i seglen – med rätta.  

Större än SD

Miljöpartiet lyckades ta sig tillbaka till nivåer de inte vågat drömma om på år och fick även behålla sina mandat. Det är ingen liten sak och tanken av att gröna toppar firade med att skråla ”Större än SD, ja vi är större än SD” får nog många att dra på smilbanden. 

Vänsterpartiet stod för den största vinsten rent valtekniskt. Framåt, två mandat och med en go känsla som är bra för både dem och det politiska samtalet i Sverige. Jonas Sjöstedt inger både hopp och trygghet, något en urlakad svensk vänster behövde efter år av extremhögerinflation. 

Inte nog med det så norpar Vänsterpartiet ett mandat direkt av det parti som haft den absolut aggressivaste kampanjen i slutspurten; Kristdemokraterna. Alice och Ebba har försökt mobilisera på islamofobi. En liten, arg skara verkar ha gett gehör – men fler ville annat. 

Och kanske var det Palestinademonstranterna, som avfärdats av många som just en liten arg skara, inte så liten ändå. 

Socialdemokraterna når unga

Socialdemokraterna ökade lite grann och behåller även dem sina mandat. Bland förstagångsväljarna står de för den allra största ökningen, enligt SVT:s Valu. En indikation på att allt ändå inte är förlorat.

Och visst finns det saker att beklaga. Ett sjunkande redan lågt valdeltagande och ett enormt könsgap, för att nämna några. På europeisk nivå tornar molnen upp sig genom extremhögerns framgångar i bland annat Frankrike och Tyskland. Det finns all anledning att inte vara nöjd med resultatet på EU-nivå.

Men det kan vi faktiskt ta om en dag eller två. Låt oss glädjas åt att unga inte enbart är konservativa rövhattar, att många i Sverige bryr sig om klimatet och att demokrati, jämlikhet och tåg verkar ha spelat roll i en valrörelse där budskapen varit rekordluddiga. 

Vi var rätt många som drog en lättnadens suck över valresultatet. Många kommer försöka säga att det inte betyder någonting. Men det känns som någonting. Både för att det ger Tidöhögern underkänt och för att det visar att Sverige faktiskt bryr sig om människor OCH klimatet.

Det kan vi väl ändå kosta på oss att göra?