”Nu har vi nog sett allt” hinner man knappt tänka förrän man motbevisas av ytterligare dokumentation av hur människor slaktas, halshuggs, bränns.

Israels krig mot Hamas har resulterat i total ödeläggelse av Gaza. Tiotusentals döda. Internationella brottsdomstolen ICC har slagit fast att krigsbrott begås när sjukhus bombas och förnödenheten stoppas och förstörs. 

Boende på Gazaremsan har uppmanats att tillfälligt bosätta sig i tältläger i Rafah. Nu bombas även dessa. Bilder på döda civila, däribland många barn, kablas ut i sociala medier igen, igen och igen.

Regeringen blundar för döda barn

Efter Hamas attack mot södra Israel i oktober förstod alla att svaret skulle bli hårt. Snart åtta månader senare framstår allt utom eldupphör som barbari. Och att påstå annat, när 15 000 barn har dött, är att visa total avsaknad av empatisk förmåga.

Frankrikes president Emanuel Macron fördömer attackerna. Ulf Kristerssons kommentar lät vänta på sig. Pressen att bryta tystnaden blev till slut så stor att statsministern gjorde ett uttalande igår kväll.

På X (f.d. Twitter) uttrycker han ”oro” och uppmanar Israel att avbryta offensiven.

Inte ens en uppmaning om eldupphör kunde Sveriges statsminister kosta på sig. Samtidigt, även det på X, uppdaterar utbildningsminister Mats Persson (L) en bild där han skakar hand med Israels ambassadör.

Stoppar hellre bistånd än krigsbrott

Samma dag som bilder på en pappa skriker ut sin sorg med sin brända bebis i famnen sprider sig uppmaningen att hålla ”All eyes on Rafah” som en löpeld i sociala medier. Allt fler ser, reagerar och förfasas.

Samma dag rullas också nyheten ut om att regeringen håller på utbetalningar till hjälporganisationen UNWRA igen. Biståndsminister Johan Forssell (M) vill se ”det genuina engagemanget” i organisationen.

Att fokusera på annat än att rädda liv mitt i den humanitära kris som Israel utlöst i Gaza verkar, enligt vår biståndsminister alltså helt rimligt.

Sällan skådad cynism

Det är en sällan skådad cynism som styr både kommunikationen och det ickeagerande Sveriges regering agerar utifrån. Och att de kommer att dömas hårt av historien är en klen tröst när ett barn dör vart tionde minut.

De styrandes ovilja att faktiskt kalla en spade för en spade och därtill agera för eldupphör och sanktioner mot den Israeliska stat som haft ihjäl tiotusentals civila är häpnadsväckande.

Regeringsunderlagets politiker blundar för det påstådda självförsvar som blir till döda civila. De blundar för de bombade sjukhusen som innebär att kvinnor genomgår kejsarsnitt utan bedövning. 

Vägrar tro på läkares vittnesmål

Utbildningsminister Mats Persson menar att han skakar hand för morgondagens akademi men handen han skakar representerar den israeliska regim som bombat samtliga universitet i Gaza. 15 000 döda barn kommer inte få uppleva den morgon han talar om alls. Samma dag som Rafah brinner.

Vårt regeringsunderlag och dess anhängare, bestående av relativiserande skeptiker, verkar oförmögna att se de saboterade lastbilarna som blir till svält. Blinda inför barn som bombas och bränns till döds och för föräldrar som skriker ut sin bottenlösa sorg med sitt döda barn i famnen. De verkar helst vilja glömma att de senaste massakrerna utfördes på platser dit palestinier uppmanades att fly. 

Däremot verkar just denna grupp mer än angelägna att måla ut fredliga demonstranter till odemokratiska krafter, Malmö till en terrorstad, biståndspengar som terrorfinansering.  De vägrar tro på drabbade, filmer, vittnesmål från läkare och hjälparbetare eller journalister på plats. 

Hindrar journalister

”Vi siktade på Hamas-personer men råkade träffa tältläger” säger Israel själva. Och då journalister inte släpps in eller tillåts rapportera ”saknas möjlighet att själv rapportera eller utreda på plats”.  

En dålig ursäkt från en stat som står anklagade för krigsbrott förblir oemotsagd. Vilket fiffigt sätt att hålla opartisk rapportering borta. Det är bara att omöjliggöra journalisters arbete. 

Men en pappa står där med sitt barn i famnen. Den lilla kroppen saknar huvud och det är omöjligt att se bilderna från attackerna i Rafah utan att det vrider sig i hela kroppen. 

Eller?  

Vem är galen och osvensk?

Tydligen betyder detta så lite att svenska makthavare kan välja att fortsätta tro på dem som förvägrar en hel befolkning inte bara mat och sjukvård i pågående konflikt utan också fred, liv, värdighet.

Sedan förväntar sig krigsbrottsapologeterna pedagogiska, metodiska, sansade övertalningskampanjer om varför det är fel att mörda. Lugna, rationella argument emot det lidande som för en människa med någon form av medlidande är helt galet. Men den som blir arg är “galen” och “osvensk”.

Radikaliseringens och nationalismens ändhållplats är hat och död. Det pågår nu och genomförs vad många av er fortsatt kallar för mellanösterns demokrati och utan ett tydligt motstånd från svenska regeringen.

Vem är det som är galen och osvensk, egentligen?