På sätt och vis kan man förstå Magdalena Andersson.

Internationellt samarbete är ju den stora saken för henne just nu.

Hela den socialdemokratiska Europarlamentsvalskampanjen handlar om att man ska rösta för sammanhållning, inte splittring. Man ska påminnas om att hon ledde Socialdemokraterna till att bli för Nato och hon ledde Sverige in i militäralliansen.

Hotet från Ryssland fick henne att i SVT:s 30 minuter deklarera att S nu är landets mest EU-vänliga parti.

– Det är vår trygga hamn och samarbetet i EU är avgörande får vår kontinents framtid.

Ur det perspektivet är det kanske begripligt att hon också lyfter det där monetära samarbetet som vi fortfarande står utanför. Ja, EMU alltså.

Samma problem då som nu

För det är precis vad Andersson vill ägna slutspurten av valrörelsen åt. I Dagens Nyheter säger hon att det är dags för en förnyad debatt om Sverige ska ansluta sig till euron.

– Jag tycker att både för- och nackdelarna med euron har stärkts sedan vi hade folkomröstningen. Därför skulle jag välkomna att vi har en diskussion om detta och att man väger för- och nackdelar mot varandra.

Och fördelen med samarbetet är, enligt Andersson, att fler länder är med nu än för två decennier.

Jahaja.

Det centrala problemet med euron är fortfarande det samma som när svenskarna sa nej till att gå med i valutaunionen för två decennier sedan: att det inte finns några egentliga mekanismer för att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan medlemsländerna.

Vilket skulle visa sig när eurokrisen drabbade vår kontinent för ett årtionde sedan.

Européerna blev fattigare

Där och då hade exempelvis krislandet Spanien behövt högre räntor än vad Europeiska centralbanken, ECB, medgav. I stället överhettades den spanska ekonomin och en fastighetsbubbla växte fram.

När bubblan sprack blev underskotten stora. Och att Grekland – med sin misskötta ekonomi – hade euro som valuta försvårade möjligheten att dämpa skadorna eftersom de inte kunde devalvera och därmed öka konkurrenskraften.

Följden av misslyckandet blev en gigantisk baksmälla: kraschad bostadsmarknad, ofantliga underskott i utrikeshandeln och massarbetslöshet.

Euron har på så sätt gjort européerna fattigare. Det har också den tyska tankesmedjan Centre for European policy visat i en rapport. Här försökte man räkna på hur åtta EMU-länders BNP skulle ha utvecklats om den inte anslutit sig till eurosamarbetet. Italien och Frankrike är de stora förlorarna, Tyskland och Nederländerna de enda vinnarna.

Mycket kan man kalla det, men inte är det sammanhållning.

Ger bort makten

Dessutom finns det ytterligare ett väsentligt problem med euron. Och det är demokratin.

Med ett euromedlemskap skulle vi ge obligationsmarknaden och bankdirektörer i Frankfurt makt att bestämma räntan på statsobligationer och därmed hur mycket Sverige kan spendera om vi till exempel vill bygga bort bostadsbristen, ha snabbtåg, införa full sysselsättning och sluta ekonomiska klyftor.

I dag kan svenskarna rösta fram politiker som väljer att driva sådana frågor – och expansiv finanspolitik – för att det vore bra för Sverige.

Med euron kan vi det inte.

”När statsbudgeten inte längre är under demokratisk kontroll kan väljarna sedan bråka om kusinäktenskap eller koranbränningar eller andra kulturella frågor, medan de viktiga frågorna avgörs någon annanstans”, har Katalys-utredaren Max Jerneck skrivit.

På så sätt blir euron valutan i det eviga kulturkriget.

Det är svårt att tänka sig något mer splittrande.