Efter avslöjandena om Sverigedemokraternas trollfabrik breder härdsmältan ut sig bland övriga Tidöpartier. SD:s ledning ger anställda i uppdrag att håna, hata och attackera meningsmotståndare.

När samarbetspartierna begär att SD ska hålla en bättre ton låter SD anställda byta skrivbord, de får gå en ”kurs” under glam och hejarop och firar avklarad kurs med ”utspring” och Pommac.

Och övriga tidöpartierna låter sig nöjas och vill att saken ska bero.Ett öppet hån med andra ord.

Men är det verkligen bara en obegriplig självutplåning som drabbats M, KD och L?

Nej, vad vi upplever har i stället kusliga likheter med det som sociologerna kallar ”the end of the end of history”. Slutet på historiens slut.

Kineserna visar en annan väg

Det är en kullvältring av allt vi lärt oss om samspelet mellan kapitalism och demokrati och som mynnar ut i att totalitarism av den typ som SD står för inte är ett hot, utan snarare en tillgång för kapitalägarna.

Dit vi var på väg, innan allt kastades på ända, skildras av den amerikanske sociologen Francis Fukuyama i den mycket omtalade boken ”The end of history”, Historiens slut, som kom ut 1992.

Världen var då allt snabbare på väg mot ett ekonomiskt och demokratiskt mönstersamhälle.

Efter det andra världskriget, och efter att diktaturer i Grekland, Spanien och slutligen också Sovjet hade fallit, formades tillvaron till det bästa för alla medborgare och även för det kapitalistiska systemet. Alla mådde bäst och fungerade smidigast i en demokrati.

Allt fler länder blev demokratiska och vi skulle därmed, enligt Fukuyama, ha nått historiens slut, där kapitalism och demokrati levde sida vid sida i största harmoni.

Svensk blandekonomi kunde här nästan ses som en förlaga, där svensk industri och politik tillsammans planerade för jobb, bostäder och samhällsutbyggnad.

Under lång tid såg det ut att fungera. Att Ryssland skulle bli demokratiskt var bara en tidsfråga efter sovjetstyrets fall.

Men det stora kinesiska tillväxtundret visade en annan väg. En väg som inte bara fungerade lika bra, utan kanske till och med bättre, ur kapitalägarnas synvinkel.

En robust diktatur, där staten/diktaturen fungerar som en säkerhet för kapitalets tillväxt.

Diktatur går strålande för kapitalet

En sociolog som såg detta var amerikanen Azar Gat. I sin omskrivna essä The end of the end of history, alltså ”Slutet på historiens slut”, beskriver han hur stater under kapitalets tryck välter runt ytterligare ett varv.

Kapitalism fungerar ju inte alls bäst i en demokrati.

Kapitalism fungerar bäst i en diktatur.

År 2012 hade vi 42 demokratier i världen, demokratier så som vi är vana att identifiera dem, inte bara med allmänna val utan också med yttrandefrihet, en fungerande rättsstat och föreningsfrihet till exempel att bilda fackförbund – det vill säga allt det som SD aktivt attackerar.

2021 var antalet demokratier nere i 34 länder.

På tjugo år har andelen av jordens befolkning som lever i en diktatur ökat från 50 till 71 procent. Och endast 13 procent av befolkningen lever nu i en demokrati med samtliga demokratiska rättigheter.

Under Putin har de ryska kapitalägarna, ryska oligarker, blivit några av värdens rikaste mångmiljardärer.

Redan för fem år sedan var den genomsnittliga förmögenheten bland Kinas 1800 rikaste personer motsvarande 14 miljarder kronor.

Kina har fler än dubbel så många dollarmiljardärer som den forna ekonomiska stormakten Tyskland.

För kapitalägarna går diktaturerna strålande.

Betyder demokratin så lite?

Det finns egentligen bara ett totalitärt styrelseskick som kapitalet fruktar. Och det är det kommunistiska (inte den kapitalistiska diktatur som Kina har utvecklats till). Kommunisterna har ju, där de har fått makten, helt enkelt slagit ihjäl kapitalägarna och tagit alla deras pengar.

Azar Gats lösning för att bevara demokratin var att alla demokratiska länder måste sluta upp bakom den ”robusta” demokratin USA.

Som alla förstår kom hans bok ut före Trump-erans intåg i USA.

Hans poäng lever dock vidare. Hotet mot demokratin är inte något hot mot kapitalismens funktionssätt, inte ens om det slutar i en högerdiktatur. Och det vet Sverigedemokraterna.

Att regeringspartiernas försvar för demokratin totalt klappat samman under hånet från SD visar hur lite demokratin betyder för M, KD och inte minst för det till självspäkning utplånande partiet Liberalerna.

Att stödja kapitalägarna är uppenbart viktigare.

Likväl måste vi inse tre saker:

  • SD:s agerande är ett hot mot svensk demokrati.
  • SD beskrivs i kontinental media som ett av Europas mest tydliga fascistiska partier.
  • Kapitalägare räds inte en SD-diktatur. Det kan till och med vara en fördel.

Det är därmed de demokratiska partiernas ansvar att skydda demokratin och inte försvara denna utveckling, inte ens om kompisarna i alla välfärdsbolag vill det.