När pensionssystemet infördes sa LO ja till att livsinkomsten skulle styra framtida pension.

Men det förutsatte att tillräckligt stora summor skulle avsättas till systemet.

Och det skedde aldrig.

Under flera år debatterades frågan.

De borgerliga var eld och lågor. Nu skulle högavlönade kunna säkra sina pensionsnivåer även när de förmånliga tjänstemannaavtalen började ifrågasättas.

Att LO-anslutna också skulle få en större del av pensionspengarna verkade de borgerliga uppfatta som ett nödvändigt ont.

Fondföretagen har kasat sig över PPM

I slutskedet av förhandlingarna gick Socialdemokraterna av någon obegriplig anledning med på att hela 2,5 procentenheter av pensionsavgiften skulle gå till PPM, premiepensionssystemet, ett system som var specialkonstruerat för att främst gynna banker och finansinstitut.

Och snabbt hade hundratals fondföretag kastat sig över det lukrativa svenska PPM-systemet där bankerna gjorde stora egna förmögenheter på att föra ut svenskarnas pensionspengar.

Men det LO fortsatte trycka på var att systemet måste vara tillräckligt finansierat. Det var ju ett villkor för att de löften som gavs om bra pension till alla skulle kunna hållas.

Men löftet hölls inte. Och pensionssystemet förblev underfinansierat.

Samtidigt stängdes alla dörrar för en förändring.

Pensionssystemet var nämligen taget av en politiskt tillsatt pensionsgrupp som bestod av alla dåvarande riksdagspartier utom Vänsterpartiet.

Och för att en förändring skulle vara möjlig, till exempel att pensionsavgiften skulle höjas, behövs en full enighet bland alla partier.

Arnepension skapade ingen debatt

Sedan dag ett har dock samtliga borgerliga partier, numera inkluderande Sverigedemokraterna, blockerat varje förändring av pensionsavgiften som betalas in till systemet.

LO-anslutna låga pensionsnivåer var låsta i ett klasskiktat statligt pensionssystem.

Kanske var det vissheten om den politiska låsningen i det extremt orättvisa svenska pensionssystemet som gjorde att LO-kongressens behandling av pensionsfrågan på söndagen blev tämligen avslagen.

Inte heller de motioner som tyckte att LO borde införa en knegarpension, eller en Arnepension, skapade någon debatt. Alltså en pension som efter danskt mönster skulle kunna betalas ut före normal pensionsålder till arbetare med tunga yrken och/eller ett långt yrkesliv.

Därtill, menade LO-styrelsen i sitt svar, är skillnaderna mellan Sveriges och Danmarks pensions- och välfärdssystem alltför stora.

Systemet är underfinansierat

Det stora problemet, menade LO-styrelsen, är att systemet är underfinansierat.

Här går det inte att komma runt den politiska låsningen.

Att samtliga högerpartiet i riksdagen plötsligt skulle enas om höjd pensionsavgift är lika otänkbart som att Ulf Kristersson skulle höja skatten för höginkomsttagare.

Eller att Jimmie Åkesson skulle erkänna att det är fel att driva trollfabriker.

Det kommer med andra ord aldrig att ske.

Därmed finns bara en väg att gå.

När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson på måndag morgon talar inför LO-kongressen bör hon få ett medskick från kongressen.

Bryt pensionsgruppen och driv frågan om höjd pensionsavgift som en socialdemokratisk valfråga.

Efter trettio års blockering måste väljarna få avgöra pensionernas framtid i allmänna val.