Så klampar då politiken högljutt in på LO-kongressen.

Ilskan över de arbetarfientliga beslut som nu i snabb takt tas av vår konservativa regering syns tydligt i de inlämnade motionerna om den ekonomiska politiken.

Likaså frustrationen över att tjänstemännen drar ifrån.

Och att kvinnodominerade sektorer aldrig kommer i kapp.

Tjänstemännen drar ifrån

Här finns krav på att politikerna ska kompensera arbetarkollektivet för den del av löneutrymmet som blockerats av politiska beslut.

Här finns motioner om att LO mer måste tänka på löneglidningen när låglönesatsningar formuleras. Löneglidning är nämligen en viktig orsak till att lågavlönade aldrig kommer i kapp.

Och här finns en rad motioner om att LO ska verka för att rut- och rot-bidragen ska avskaffas. Få generella bidrag har så effektivt lyckats omfördela resurser från lågavlönade till höginkomsttagare.

Alla dessa frågor rör upp känslor.

Men helt lätt är det inte.

Löner och villkor på arbetsmarknaden har LO historiskt velat ha kvar inom parternas förhandlingssfär.

Och genom alla kongresshandlingar flyter ambitionen att förstärka parternas ställning i stället för att ge sig in i mer politik.

Visst finns de politiska kraven där, som att skatterna måste höjas för att säkra välfärd och jobb, att betydligt mer måste läggas på arbetsmarknadsutbildning, att överskottsmålet måste avskaffas och att staten måste satsa på investeringar. Men i arbetsmarknadsfrågor är den tydliga ambitionen att säkra parternas ställning ännu mer.

LO är inte ens nära målen

Efter att Sveriges riksdagspolitiker under en rad år har satt nya rekord i att ändra lagar eller hota med att ändra lagar ser LO avtal som mer robusta än en högerregering som ändrar lagar efter väder – eller efter vad välfärdsföretag och gigföretag för stunden vill se förändras.

Lönenormeringen då? Och alla inkomstklyftor mellan kön, grupper och sektorer?

Industrins hyllade och utskällda lönemärke, styrande för hela den svenska lönerörelsen, lär debatteras.

I kongresshandlingarna konstateras också dystert att de mål som LO tog för perioden 2016 – 2028 inte på långa vägar har uppfyllts. Bland annat slogs det fast att skillnaden mellan mäns och kvinnors löner inom LO-kollektivet skulle halveras till 2028.

Men klyftan har så här långt inte minskat alls.

Likaså har arbetare inte kommit i kapp tjänstemän utan avståndet har tvärtom ökat.

Här föreslår LO-styrelsen att målen ska skärpas och intensifieras och nya förslag läggas fram till nästa kongress.

Borde locka direktörerna

Den svenska fackliga vägen ligger alltså ännu långt ifrån de länder där politiska krav och ytterst politiska strejker stöds av facken.

Här prioriteras facklig kamp utifrån den svenska modellen.

Denna svenska linje har också i ett internationellt perspektiv varit framgångsrik.

Och även när det gäller den mycket viktiga frågan om hur vi klarar kompetensförsörjningen och samtidigt håller uppe löner och villkor, och håller arbetsmarknaden fri från kriminella inslag, vill LO:s styrelse se att mer sköts av parterna.

För arbetsgivarorganisationerna borde det vara lockande. Normer och bindande avtal för arbetsmarknaden skapar också en sund konkurrens som gynnar företagen.

Vår konservativa regering har ju mycket tydligt visat att de inte har någon vilja alls att skapa vare sig sund konkurrens för företagen eller rimliga arbetsvillkor för de anställda.