Årets V-kongress har föregåtts av yviga interna strider, i år extra triggade av uppgiften att kongressen också ska anta ett nytt partiprogram.

I grunden verkar dock striderna som vanligt handla om hur mycket ”vänster” som Vänsterpartiet egentligen bör och ska vara.

Om vi ser till den kraftiga politiska högerkantringar som drabbat svensk politik under de senaste decennierna är det naturligtvis en viktig fråga.

Ska partiet bli kvar som en vänstervisionernas katalysator eller förändras och försöka fånga nya väljare?

Som sossarna var 1980

Elaka tungor placerar den politiska hemvisten hos dagens Vänsterpartiet som ungefär där Socialdemokraterna stod politiskt runt 1980, och visst har Vänsterpartiet utveckling ofta setts i relationen till det stora partiet som man partisprängde sig bort från år 1917.

För Socialdemokraterna var Vänsterpartiet i stället länge ett ytterst viktigt parti.

Socialdemokraterna hyllade ”kamrat fyra procent” som man sa på 1970-talet, det vill säga de minst fyra procent som Socialdemokraterna med stödröster på Vänsterpartiet kunde räkna in som värn mot en borgerlig regering.

Men även det omvända gäller.

Socialdemokraternas styrka har varit en förutsättning för Vänsterpartiet att få igenom delar av sin politik.

Och det är här vi hittar mycket av den ständiga osämjan inom Vänstern.

Ska partiet driva en tydligare socialistisk linje där man förespråkar en kraftig omläggning av dagens system och vara mer konfrontativa mot Socialdemokraterna? Eller låta politiska förhandlingar styra och acceptera samhällsstrukturer man egentligen ogillar?

Kritik mot högersväng är kutym

Striderna om ifall ordet ”antikapitalism” över huvud taget ska finnas kvar i Vänsterns partiprogram är ett exempel. Detsamma gäller om det fortsatt ska stå att man eftersträvar socialism eller om sådana uttryck ska gå mot sin hädanfärd.

– Vi ska bryta åsikter mot varandra. Det är därför vi har partiprogrammet uppe på en fem dagar lång kongress, förklarade partiledare Nooshi Dadgostar i SR Ekot om den interna kritiken om en högersväng.

Nu skulle anklagelser om en högersväng troligen luftats hur det nya programförslaget än sett ut.

Intern kritik om en högergir är nämligen kutym, och partiets politiska mittpunkt har inte varit helt glasklar.

Vänsterpartiets försök att lansera en rak arbetarprofil inför valet 2022 misslyckades. Här förlorade man i stället kontakten med den mycket stora del av svensk medelklass som med fasa bevittnar samhällets högervridning och tilltagande hat mot minoritetsgrupper, utan att identifiera sig som arbetare.

Principer fungerar i mötet med väljarna

Tydliga och hållfasta principer i enskilda frågor har fungerat bättre.

När partiet fällde Stefan Löfvens regering genom att säga nej till marknadshyror i nyproduktion gav det ett kraftfullt stöd till det stora LO-kollektivet.

Marknadshyror i nyproduktion skulle ha öppnat för en förändring av hela den svenska bostadsmarknaden och ställt stora delar av vanliga yrkesarbetande utanför.

Möjligtvis kan sådana konkreta politiska initiativ vara en väg framåt för Vänsterpartiet at behålla sin själ.

Men vilken väg man än väljer, och vilka ord som än tillåts respektive förbjuds i det nya partiprogrammet, så kommer den interna striderna säkert att fortsätta.