Skyldighet. Ansvarighet. Skuld. Så lyder några synonymer till ordet ”ansvar”.

Ett litet ord som på senare år kommit att bli allt vanligare i det socialdemokratiska språkbruket.

Och då inte sällan formulerat precis som årets Första maj-paroll: Gemensamt ansvar för Sverige.

Och under de senaste tjugo åren har S med ökad intensitet sagt sig vara mycket angelägna om att vara med och ta detta gemensamma ansvar.

För en ordnad migration, för minskad segregation, för kamp mot antisemitism och annan rasism, för förbättrade arbetsvillkor, för att landsbygden ska leva, för pandemihanteringen, för försvarets uppbyggnad.

I sitt Första maj-tal i Göteborg så vill Magdalena Andersson använda det gemensamma ansvaret för att komma till rätta med det marknadsmisslyckande som präglar 2020-talets Sverige.

Skaka inte hand med Ulf Kristersson

Bort från en ordning där maffian driver hemtjänsten och äger domstolsbyggnader, där islamister äger förskolor, där äldre vanvårdas för profit, där man kan betala mutor för att få sin trafikodugliga bil okejad i besiktningen.

Bort från vinstdriven betygsinflation och skolsegregation.

Tiden är här för att dra upp gränser för vad som hör hemma i marknadens sfär och vad som hör hemma i det gemensammas sfär.

Vilka som ska dela på det gemensamma ansvaret för det är möjligen lite dunkelt.

Moderaterna? Knappast. Stefan Löfven fick lära sig den hårda vägen att den som skakar hand med Anna Kinberg Batra eller Ulf Kristersson bör räkna sina fingrar efteråt.

Mittenpartierna? Med Januariavtalet tog Liberalerna och Centerpartiet gemensamt ansvar för statsbudgeten mot att de fick förnedra LO och sänka skatter för de rikaste. Kanske inte exakt den sortens ansvar som S innerst inne vill utöva.

Då återstår väljarna. Som förvisso röstat fram högermajoriteter i riksdagen i över 20 år.

70 procent är emot vinst i välfärden

2002, senast de fanns en rödgrön majoritet, beskrev Göran Persson i ett Första maj-tal hur han såg på solidaritet:

”För mig är solidaritet kopplat till ett gemensamt ansvar för varandra. Det är just vad ordet betyder – ’detta lilla, vackra franska ord’ som Ernst Wigforss sade. Solidaritet är gemensamt ansvarstagande. Inte att jag tycker synd om någon. Inte att jag ska ge dig en hjälpande hand. Vi är båda kapabla att ta ett gemensamt ansvar. Jag kanske är starkare än du, och jag kanske bär mer. Men du kan också bära din del av ansvaret. […] För när alla omfattas håller vi ihop samhället. Då tar vi gemensamt ansvar. Det är solidaritet.”

Det är nog precis så man ska förstå det när Magdalena Andersson talar om gemensamt ansvar i Göteborg.

Över 70 procent av svenska folket är emot att man tar ut vinster från skattefinansierad välfärdsverksamhet. Det är, precis som Magdalena Andersson noterar, inte radikalt att anse att barn får skolböcker i stället för att skolaktieägarna gör vinster.

Att vara emot skatteläckage är ingen totalitär ytterkants­position. Det handlar om att värna legitimiteten i hela idén om skattefinansierade välfärdstjänster. 

Och det handlar om att man vill ha fungerande system som förmår ta hand om det käraste vi har: våra föräldrar, ­våra barn och våra nära när de är sjuka och svaga.

Det handlar, helt enkelt, om solidaritet.