Amerikanske serieskaparen Ed Piskor tog sitt liv i måndags. Han blev 41 år gammal. Tecknaren är kanske mest känd i Sverige för ”Hip Hop Family Tree” och ”X:men – Grand design”. Piskor hade anklagats på nätet för grooming av en kvinnlig serietecknare som ska ha varit sjutton när hon kontaktades av honom. 

Ett ryktesdrev eskalerade. Fanns det fler fall? En kvinna påstod att han en gång erbjudit sig att presentera en annan serieskapare för en välkänd agent om hon gav Piskor en avsugning. Hade det hänt? Ingen vet riktigt. 

Tecknaren förnekar detta.

Hans fall är snårigt. I skärmdumparna från konversationen med den minderåriga serietecknaren finns inga direkta sexuella apropåer. Men en möjlig ton och öppningar för tolkningar. 

Ett erbjudande om att komma och bo hos honom i Pittsburg. Översvallande beröm. Piskor själv skriver att hans stora misstag var att alls ha haft kontakt med en minderårig – men att han var ensam under covid. 

Jag träffade Ed Piskor som hastigast på en mässa i USA för kanske femton år sedan och har varit facebookvän med honom sedan dess. En av alla dessa kontakter man samlar på sig. Han var en begåvad lite stel kille som brann för två saker: Hip Hop och serier. Ett typiskt ”scenekid” som gick in nästan naivt passionerat i sina subkulturella identiteter. 

Det var spännande att på håll följa hans karriär. Någon som faktiskt började jobba för superhjältejätten Marvel och fick göra sin egen grej där. Gillade säkert något inlägg om hans böcker genom åren.

Men så långt sträcker sig min insyn och interaktion. Min koll på honom som person är på sin höjd perifer. 

Jag kan alltså omöjligt göra en bedömning av vad Piskor menade med de skärmdumpade Instagram-medelanden till kvinnan som spridits. Men det jag vet är hur viskleken på internet ser ut. Plötsligt vet ”alla” något man ”alltid” vetat, eller åtminstone ”anat”. 

När människors inre flashbackpersona vaknat kan viskleken gå hur långt som helst.

Subkulturer fungerar också så att erbjudandet om övernattning till en tonåring med samma intresse kan vara helt genuint och utan onda intentioner. Jag har sett det i punkscenen, skejtarkulturen, teatern, rollspel och inte minst i serievärlden. Själv varit tonåringen i den gemenskapen.

Man hänger över åldersgränserna och delar nördintresset. Men det gör också, såklart, att dåliga beteenden kan odlas inom samma kultur. Därför är det omöjligt att veta vad som hänt i det här fallet.

Medier plockade upp det som skrevs på nätet. På grund av drevet som uppstod förlorade Ed Piskor sina uppdrag.

Tecknare från den konservativa högern – den så kallade ”comics gater”-rörelsen som anser att seriekulturen förstörts av woke feminism – deltog jublande. Piskor var i deras ögon en svikare som på senare år tagit en mer progressiv position.

Efter hans självmord gav de sig i stället på hans anklagare. Nu var serieskaparen i stället ett offer för vansinniga, så kallade, social justice warriors.

Där är allt enbart en del av ett ständigt brinnande kulturkrig.

På tecknarens Facebooksida ligger ett sista inlägg: ”Jag är hjälplös mot en mobb av den här storleken, dela gärna min sida av saken. Sayonara”. Det länkar till ett öppet självmordsbrev skrivet i Google docs. 

Det är ett försvarstal och en ren anklagelseakt. 

Piskor är uppenbart rasande och uppgiven samtidigt. Hur ska någon någonsin tro honom, vilket offentligt uttalande han än gör? 

”Jag är inte längre en del av stammen”, skriver han. Utstötthet är en känsla som kan leda till närmast fysiska smärtor. Ett stenhårt straff.

Historien känns igen. Det är svårt att inte dra paralleller till Johan Hiltons bok ”Den siste teaterdirektören” om teaterchefen Benny Fredriksson. Även där pratar vi om en visklek, inte minst på nätet som fick spridning i offentligheten i en tid där alla rykten var sanna. 

Med lika ödesdigra konsekvenser. Utstött av flocken som tycks redo att krossa en. Utsattheten. Den sjukliga paranoian påtaglig som en smärta.

Sedan, den självklara dramaturgiska vändningen efter katastrofen har hänt.

Under veckan har det kollektiva raseriet också riktats mot den kvinna som kom med anklagelserna mot tecknaren. Nu är det i stället hon som är utsatt för drevet på nätet och hängs ut med namn. Det hela blir till en våldsspiral. En fest för de som manar på. 

Ännu en person att få ta ned.

Jag tror att vi alla kan enas om att det här är något dåligt. Något skamligt. Vi måste det. För det är ett lotteri med människors liv som pågår.

För ett par år sedan fanns en märklig föreställning om att påståendet ”alla har rätt till sin historia” var synonymt med att precis alla berättelser inte bara var ok utan direkt nödvändiga att berätta offentligt via sociala medier.

Det är möjligt att någon traumapsykolog där ute har bättre förståelse för detta än jag. Men sett till konsekvenserna genom åren har jag svårt att se att den här sortens okontrollerade uthängningar och efterföljande drevbeteende ska leda till mycket annat än fortsatt lidande för alla inblandade.

Samtliga blir offer i ett offentligt skådespel bortom all kontroll. Det är folkdomstolens konsekvens.

Och vi blir alla medskyldiga när vi deltar i skvallret och viskleken. Det är vi – kollektivet – som är förövarna.

Ed Piskors brev slutar i den smärtsamma slutsatsen ”jag mördades av nätmobbare.”

Vi har haft tillgång till sociala medier som brett kommunikationsverktyg i ungefär tjugo år nu och borde verkligen börjat lära oss.