Är du mellan 27 och 62 och vill utbilda dig inom ditt yrke eller helt byta bana? Sedan nya las klubbades igenom 2022 har du som ”har arbetat en längre tid” möjlighet att söka omställningsstudiestöd.  

Med en bidragsdel i nivå som motsvarar a-kassan ska fler både kunna och våga göra annat. Får fler hjälp att släppa sargen kan vi få upp en rörlighet som gamla las motarbetade, heter det. 

God tanke, uselt utförande

Tanken med stödet är gott. Många sitter fast på jobb de inte trivs på och känner inte att de har råd att leva på CSN:s studiemedel om de ska vidareutbilda sig. 

 Andra har förbrukat sina studiestödsveckor och kan inte söka på nytt. 

Utförandet, däremot, är under all kritik. I veckan rapporterade Arbetsvärlden att de öronmärkta pengarna till offentliganställda redan tagit slut. Utformningen missgynnar alltså den som arbetar i en region där många är offentliganställda. 

För den som söker stödet är det i dag näst intill omöjligt att planera sitt liv. Inte nog med att beslutsvägarna är luddiga, väntetiden är så pass lång att många inte får sin ansökan behandlad förrän månader in i studierna. 

Svårare för LO-medlemmar

Resultatet har blivit att människor avstår studier. Och att många av de som får stödet egentligen hade haft råd med inkomstbortfallen ändå.  

Det är inte nödvändigtvis dåligt att de får stöd men det är absolut ett problem att det kommer så få till dels. I slutet på 2023 var det endast 10 procent av de som ansökt hade fått det beviljat, rapporterade Kommunalarbetaren. 

Enkelt uttryckt: stödet kommer inte större delen av LO-kollektivet, allra minst anställda i kvinnodominerade låglönesektorer till dels. Men kostnaderna för det bär man i form av lättnader och fler undantag av anställningsskyddet. 

Infekterad diskussion inom LO

Las-överenskommelsen sved för facken. Frågan splittrade LO-förbunden och har en gång för alla cementerat ordningen av en arbetsnorm som inte utgår ifrån arbetaren. En utveckling värd att både lyfta och ifrågasätta. 

Nya las innebär faktiskt försämringar för vissa grupper på svensk arbetsmarknad. Om dessa nu ska bäras gemensamt så vore det väl på sin plats att man i alla fall ser till att de påstådda förbättringarna kommer alla till del. 

CSN har redan sagt att de inte klarar av det utan mer pengar. Ulf Kristerssons regering verkar dock inte angelägna att lösa problemet, de har ju redan lättnader av anställningsskyddet på plats och därmed noll incitament att göra något. 

Arbetsmarknadens parter var naiva

Med facit i hand kan vi inte annat än att konstatera att arbetsmarknadens parter varit naiva och i efterspelet är man faktiskt för snäll. Vem ser nu till att säkra reformen i praktiken? 

Kanske är det läge för LO att kräva en gentjänst av det där socialdemokratiska arbetarepartiet man villkorslöst stöttat de senaste åren? Lite oppositionellt stöd vore ju på sin plats, inte minst då S-ledningen faktiskt var betydligt mer sugna på förändringen än LO-medlemmarna. 

Nu ser vi svart på vitt det de kritiska förbunden varnade för: förslaget kostar mer än det smakar för de som befinner sig längst ner i den ekonomisk näringskedjan. Dålig politik för svenska arbetare, helt enkelt. 

Resultatet av CSN-haveriet kan bli att arbetsmarknadens parter tvingas lära sig att det inte går att lita på staten.