Benny Fredrikssons öde väcker frågan om Metoo alls gjorde upp med strukturerna

RECENSION. När jag recenserade Lina Makbouls ”Revolutionens första offer” för nästan precis ett år sedan ifrågasatte jag hur många böcker vi egentligen behöver om metoo-hösten i Sverige. 

Min känsla var att det flertal dramatiska partsinlagor som redan publicerats måste vara ett uttryck för legitimt trauma hos många inom den svenska kultur- och mediasfären, men att de knappast målar en rättvis bild av rörelsen som helhet. 

Johan Hiltons “Den siste teaterdirektören : Berättelsen om Benny Fredriksson” skildrar samma höst, samma ankdamm och samma hänsynslösa snedsteg med tragisk utgång för individer som flera av de andra. 

Ändå lyckas den göra något helt annorlunda.

Maskrosbarnet väljer teatern

Det hjälper tveklöst att Hilton, under perioden scenredaktör på DN, tycks ha tillräcklig distans till tragedin för att anlägga perspektivet hos en utomstående betraktare. Benny Fredriksson är den obestridda huvudpersonen i det ödesdrama i fem akter som utgör, mer än något annat, ett kärleksbrev till den teater han levde sitt liv för. 

Vartannat kapitel skildrar en akt i Fredrikssons liv, med början hos det drivna maskrosbarnet som ping-pong-studsar mellan starka politiska åsikter och vid fjorton års ålder stjäl “Existentialismen är en humanism” av Sartre från skolbiblioteket och gör den till sitt livsmanifest. 

De som läst den minns kanske det filosofiska dilemma där en pojke tvingas välja mellan stanna för att ta hand om sin mamma, eller gå ut i krig för att skydda Frankrike från tyskarna som dödat hans bror. 

Det är inte svårt att föreställa sig att den riktiga pojken, som några år tidigare valt att klippa banden med sin alkoholiserade mamma för att skydda sig själv, fann tröst i existentialismens försäkran om att människan har makt över sitt eget öde.

Efter att ha sett sin första teaterföreställning gör Benny Fredriksson sitt val: Hans öde ska bli teatern.

Akterna som följer övergår till att mestadels skildra karriärsmässiga framgångar, men läsaren ges aldrig utrymme att glömma att det inte är så historien slutar. Vartannat kapitel följer, i skoningslös presens, Metoo-hösten som börjar i #Tystnadtagning – uppropet om övergrepp och misogyni i teater- och filmvärlden.

Tjechovs pistol.  Upptakten till slutet. 

Fredriksson får lämna

Fredriksson lämnar Stadsteatern, efter 16 år som chef och VD, när drevet blir ett faktum. Försöker att åter välja sitt eget öde istället för att lämnas ut till andras godtycke. 

Beskrivningen av de tre månader som följer, hur han gradvis nöts ner av depression och paranoia tills han knappt längre kan stå på benen, är oerhört tung och gripande läsning. 

Den 18:e mars 2018  har han och hans hustru planerat att åka hem från Sydney, dit de rest för att få distans till dramat i Sverige. Fredriksson har gradvis blivit sämre, ångrar sitt beslut att lämna teatern och har helt tappat kontrollen över sin ångest. Det enda han fortfarande har makt över är sin egen död.

“Det finns ingen omedelbar anledning att tro att det som nu sker verkligen ska ske. Men det gör det. I det anslutande rummet avslutar Benny Fredriksson snabbt och målmedvetet sitt liv, 58 år gammal.”

Teaterdirektören – konstaterar boken tidigt – är egentligen för komplex att rymmas inom ramarna för både den tragiska hjälten i Hiltons drama och den skandaliserade superskurk han utmålades som i Aftonbladets ödesdigra publicering vintern 2017. 

Sant för nästan vilken människa som helst, och ännu mera sant för mytomspunna karaktärer som tycks förstå vikten av politisk teater. I en intervju berättar Fredriksson att han bränt upp alla sina dagböcker, så att ingen ska kunna läsa dem efter hans död. 

Det är lätt att relatera till känslan av att behöva kontrollera hur andra ser en, särskilt om man råkar vara en ambitiös klassresenär. Bluffsyndromrösten inombords, som talar om för en att man inte har utrymme för några snedsteg, växer man kanske aldrig ifrån.

Orättvist och sorgligt öde

Fredrikssons öde är orättvist och sorgligt, men förefaller därför ändå inte särskilt komplicerat. Snarare som den mest logiska slutpunkten för en man som förlorat det enda i sitt liv som lyckats ge honom existentiellt syfte och kontroll. 

Hilton gör det däremot inte lätt för sig när han klämmer in kritisk mediegranskning och en diskussion om metoo-revolutionen tillsammans med en levnadsteckning som djupdyker i Stockholms teaterhistoria på dryga 400 sidor. 

Det är möjligt att de två delarna hade kunnat komma ännu mer till sin rätt som fristående verk, även om det är svårt att förneka att det finns något medryckande i det intensiva tempot.

Tyvärr blir vissa saker, som gärna fått utforskas vidare, lite skissartade. Som de konturer Hilton ritar upp av teaterbranschens snabba kulturskifte, från patriarkalt vilda västern till nyliberal, personalbantad ängslighet. 

En tanke som väcks – ingen av dem som stod bakom det drev som ledde till Benny Fredrikssons död tycks ha tagit sitt ansvar eller drabbats av karriärsmässiga konsekvenser –  är huruvida kulturbranschens Metoo-uppror faktiskt gjorde upp med några toxiska strukturer. 

Byttes de bara ut mot några som var bättre anpassade för den nya tiden?