I måndags, den elfte mars, blockerade klimataktivisten Greta Thunberg och några vänner en av ingångarna till Sveriges riksdag. De hade inget demonstrationstillstånd. Det var en protestaktion. 

Aktionen har skapat många starka reaktioner. Väntade från högern som i vanlig ordning vill bura in allt som rör sig, och otroligt arroganta fingervisningar från den unga socialdemokratin. 

SSU:s förbundsordförande Lisa Nåbo twittrar: 

”Dagens hot take: vill man påverka klimatpolitiken på riktigt borde man satsa på att också sitta i riksdagen och inte bara utanför  ❤️”

SSU:s rikstweetare emeritus Pavlos Cavelier Bizas uttryckte liknande, men mer utförlig kritik.

Riksdagen är tom på måndagar

Svenska Dagbladets Mattias Svensson tycker att Greta Thunberg är antidemokratisk. Och Expressens Karin Pihl tycker att Thunberg är som Donald Trump.

Andemeningen i fördömandena från parlamentarismens anhängare verkar vara ungefär:

Ja ja ja, demonstrationer och sånt är väl gulligt och coolt. Men för att göra skillnad på riktigt borde ni bli yrkespolitiker istället, annars kan ni väl sluta gnälla. Vill man förändra politiken får man faktiskt ge sig in i den. Förändra inifrån! Ingen gillar någon som bara gnäller. 

Och jag vet att SSU-förbundet ibland faktiskt försöker organisera demonstrationer och, om jag får svära i kyrkan, ”icke-parlamentarisk aktivism”. Även om alla förbundsorganiserade demonstrationer brukar lösas upp efter att 3-4 bilder tagits till Instagram. Det är mest en ball estetik som man tillåter sig att leka med. 

I övrigt får SSU-medlemmen aldrig klaga på någon auktoritet om man inte röstat i alla tänkbara val, kampanjat minst 10 000 timmar för partiet och skrivit tre formaliakorrekta motioner på ämnet.

Civilsamhället verkar inte vara viktigt för de här SSU:arna. Om fackföreningarna nu vill ha högre löner så är ett rätt bra tips att bli invald i riksdagen. Man tjänar 75 500 kronor (och förväntas endast vara på plats i riksdagen tisdag till torsdag. Måndagar och fredagar är ledamöterna ute på valkretsarbete och slipper alltså snubbla över sittstrejkande klimataktivister).

Så ser arbetsmarknadspolitik ut i praktiken. Ni kan ju liksom bli toppolitiker i stället för att bara gnälla och ”hota om strejk”. 

Ingen har lyckats

Och visst kan man hävda att Greta Thunbergs aktioner faktiskt inte gjort någon skillnad alls, inte ”på riktigt”. Med ett litet tillägg: Det har inte den parlamentariska politiken heller.

Och så här har det länge sett ut både inom och mellan miljörörelserna och arbetarrörelsen. De som verkar våld klagar på fredliga demonstranter, fredliga demonstranter klagar på toppolitiker och toppolitiker klagar på alla som ser några fler lösningar än att rösta en gång vart fjärde år. 

Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro tycker att ”gröna företag” kan lösa allt och politiken bara bör hålla sig borta. Alla som klagar  hävdar att just de har rätt. Men en sanning står kvar samtidigt som alla bråkar med varandra. 

Ingen. Har. Lyckats. Sänka. Utsläppen. 

Inte politiker, inte företagen, inte Andreas Malm, inte Ende Gelände, inte Greta Thunberg, inte Romina Pourmokhtari och inte ens Lisa Nåbo. 

Så kära politiker, tillåt mig att citera min vän Bjarne Snis Sigtryggsson:

Om man är arg på de metoder som miljörörelsen använder sig av kan man väl börja med att engagera sig i miljörörelsen? Varför stå utanför? Förändra inifrån!