RECENSION. ”The more remote or exotic the place, the more likely we are to have full frontal views of the dead and dying” skrev Susan Sontag i Regarding the pain of others.

Hon menade främst hur vi tenderar att titta på foton från krig men jag kom att tänka på citatet när jag vandrat runt en stund i den nya utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm. 

Konstnären Conny Karlsson Lundgren har byggt ”en temporär plats, en tillfällig miljö och ett slags flödande berättelse” för att citera Bonniers konstnärliga ledare Joanna Nordin. 

Det är både ett retrospektivt och pågående konstnärskap som ställs ut där det övergripande temat är att han i 20 år ”varsamt” lyft fram perspektiv på queera erfarenheter och svensk böghistoria. 

Trött på varsamt belysande

Som bög är jag så ofantligt trött på ett varsamt belysande. Ge mig en brutal omskakning som ger de straighta konstkritikerna den typ av sur uppstötning som annars endast kommer när de får ett härsket glas orange vin.

Det jag ser är i stället en samling döda rum med död materia och med Jag kysser dina ögon, som Karlsson Lundgren kallar utställningen, känns det som att han ser på bögarna med samma typ av döda betraktarögon som Sontag hänvisar till när vi ser foton av krigs som drabbar människor långt bort från oss själva. 

Det är mer avstängt än varsamt, men gör sig bra som backdrop för en snygg bild till ditt instagramflöde.

Karlsson Lundgren har lånat in mycket queer konst av en konstsamlande man som heter Åke – det är den knapphändiga infon som finns tillgänglig – som han inrett rummen med. 

Tongivande bögkonstnärer pryder väggarna i utställningen men utan information som berättar för en icke insatt publik vem som är skapare av verken.  

Den här typen av exkluderande för att bearbeta ett historiskt osynliggörande är lite problemet med hela utställningen. Det blir till stum scenografi som existerar främst för folk som plockat 180 högskolepoäng i gott och blandat-humaniora.

Föreställer igensydda läppar

Fotoverket Silence=Death från 1989 av konstnären och aidsaktivisten David Wojnarowicz föreställer honom själv med igensydda läppar och en blick som nästintill punkterar betraktaren. En självskadande protest för att synliggöra tystnaden kring aids från politiker och andra makthavare. 

Den tystnaden agerar nu inredningsdetalj centralt placerad på en vägg i den största utställningssalen.

I samma sal har en annan död bög fått ett monument i form av ett husskelett i matt trä uppbyggt till sig. 

Det ser ut som set design för en reklamplåtning, varje stilleben är där som bakgrund till produkten som ska placeras framför den.

Ett talarpodium i matt trä (vad annars), trappor som inte leder någonstans, exponerade glödlampor och självklart en krukväxt mitt på golvet i väntan på någonting säljande framför. 

En parfym, en sko eller som här en dansande twink klädd i Stockholmsvita shorts och ”tonårslöparen” Oscar i pojkrumsrunkiga-shorts som ska ”aktivera” de dovt dekorerade rummen några gånger under utställningens gång. 

Är rummet så dött att det behövs en twink som dansar liv i det framför anorektiska snickerier kanske man skulle låtit träet bli till brasved i stället för små pallar där en död bögs kärleksbrev placerats för fysiskt friska människor att kunna luta sig ner över. 

Curerat för folk utan vare sig ledproblem, synfel och betalningsanmärkningar. Tystnad är lika med död och jag himlar med bögonen. 

Konst för tolerant på tryggt avstånd

Det här är konst för dom som är toleranta på tryggt avstånd och sen går hem och läser en annan död bögs dikter i fin nyutgåva från litet förlag. Dom som sätter vördnad före verkshöjd.

Konst för bögarna som har råd att åka taxi hem om natten, men klär sig nedtonat som bögarna som försöker undgå att bli hatbrottade i kollektivtrafiken.

Eller som en annan hbtq-drabbad vän till mig sa efter vernissagen,

 – Den är som gjord för att man ska gå fram och med eftertryck säga till Conny Karlsson Lundgren, ”TACK!”.

Men plötsligt när jag är på väg därifrån så händer något! Utställningen aktiveras.

River sönder utställningsbroschyren

En annan medelålders bög som likt jag själv är klädd i hatbrottsundvikande svart – med gråsprängt skägg och sur uppsyn – river plötsligt sönder utställningsbroschyren demonstrativt i trappan på väg ut från konsthallen. 

Jag himlar inte med mina bögon då utan ler i mjugg åt detta vardagliga vredesuppror för ingen publik annat än för honom själv. 

Denna egentligt solitära handling försätter mig i en direkt känsla av samförstånd som utställningen misslyckats med. 

En direkthandling som inte går att programplanera, det är en bråkig bögighet och en önskan om ett tilltal som inte fastnar i enkom estetik.

Det är inte döda ögon utan ett demonstrativt avståndstagande som väcker mig till liv igen.