Fattiga, arbetslösa och utförsäkrade har historiskt sett röstat på S och på en politik som säger sig ha för avsikt att se till att lyfta villkoren för just dessa människor, att se till att ingen halkar efter.

Glappet mellan det politiska hantverket och människors verklighet är dock stort, inte minst för de sjuka svenskar som hamnat i kläm när reglerna för sjukförsäkringen ändrades 2008. 

LO-utredaren Kjell Rautio sparar inte på krutet i sin nya bok ”Vi är inte maskiner”. Tydligt presenterar Rautio en klarsynt sammanfattning av den svenska sjukförsäkringen.

Med både personlig erfarenhet och närmare två decennier som utredare under bältet har Kjell Rautio sammanfattat och analyserat politiska skeenden och livsöden. 

Inte bara Reinfeldts fel

Åtta år av borgerlig politik 2006–2014 tärde på svensk välfärd. Det är lättare att trasa sönder än att bygga upp. Det parlamentariska läget gör det svårt att få igenom förbättringar.  

Förklaringarna till varför sjuka lämnats vind för våg har till viss del varit sanna men när det kommer till sjukförsäkringen och dess hänsynslösa utfall är även Socialdemokraterna medskyldiga. 

Det har visat sig att ”alla ska med” fungerade bättre som valslogan än som avsiktsförklaring eller verklighetsbeskrivning.

Trots att det blivit betydligt svårare att kvalificera sig till den svenska sjukförsäkringen lever bilden av ett dumsnällt svenskt system kvar.

Något som tydligt påverkar både synen på och politiken för människor som inte är arbetsföra. 

Sanningen är den att det inte var det parlamentariska läget som höll Socialdemokraterna ifrån att göra upp med Reinfeldts ivriga vilja att få ner antalet sjuka genom att pressa Försäkringskassan.

Lyssnade inte på LO

Rautio redogör för att Annika Strandhälls linje under sin tid som socialdemokratisk socialförsäkringsminister också bidragit till att människor utförsäkrats med målet att snygga till siffror. 

Strandhäll plockade russinen ur sjukskrivningsstatistik när hon tog vid efter regeringen Reinfeldt och presenterade även hon siffermål på sjuka. Dåvarande vice ordförande för LO Tobias Baudin lyfte ett varnande finger – förgäves.

I en lång intervju med Arbetet medger Annika Strandhäll att även hennes parti är medskyldiga. Men det är lätt att vara efterklok, svårare att reparera skador. Nu återstår det att presentera gedigna lösningar – och öppna plånboken.

Här finns nämligen en perfekt konfliktyta för svensk vänster. Är siffrorna inte viktigare än människorna som lever i vårt land finns en rad lärdomar att dra.

En av dem, och kanske är det den viktigaste i sammanhanget, är att lyssna på LO. Fackens verklighetsförankring är avgörande för en socialdemokrati med avsikt att faktiskt göra upp med sina tidigare snedsteg. 

En arbetslinje kan nämligen aldrig upprätthållas genom att sparka på de som ligger. Den bör bygga på ambitioner om och politik för full sysselsättning, goda villkor och ett skyddsnät för dem som gör så gott de kan.  

Värna kritiska röster

En annan lärdom är att värna de kritiska röster som trots att de gör vardagen knepigare för makthavare faktiskt har goda intentioner.

Röster som Kjell Rautios som trots både politisk och ekonomisk press vägrar tumma på varken människosyn eller ideologiska övertygelse. 

Rautio skriver lättbegripligt, väl underbyggt och vackert om ett Sverige som gått ifrån att värna sjuka och svaga till att se dem som en belastning både ekonomiskt och socialt.

”Vi är inte maskiner” redogör för det makroperspektiv som krävs för att bygga robusta system utan att för den sakens skull glömma eller förringa de människor som hamnat och hamnar i kläm. Och det är det många som gjort. 

Med en ängels tålamod formulerar Rautio nästintill poetiska varningar med en vördnad som vare sig han själv eller de svenskar som drabbats av politikens tillkortakommanden visats.

Den ödmjukheten och, om man så vill, kärlek, Rautio visar den svenska välfärden med denna bok är anmärkningsvärd. Inte minst med tanke på hur många gånger han sett människor fara illa och hur han blivit bemött när han ifrågasatt. 

Kjell Rautios bok är värd att både läsas, analyseras och diskuteras. En saklig, om än sorgsen redogörelse som vare sig tummar på sanning eller lojaliteten med samhällets allra mest utsatta.

Genom den tvingar han oss att se den bistra verkligheten som den är: hård, kall och till stor del sanktionerad av Socialdemokraterna. Det är lika delar sorgligt och befriande.