Den tidigare moderata riksdagsledamoten Hanif Bali är inte känd för att vara snäll.

Följer man honom i sociala medier och i tidningsspalter – och det har jag gjort i över ett decennium – så framstår nästan alla som rätt värdelösa i hans ögon.

Men i början av det här året small det till. Bali – som nu är frilansande tyckonom knuten till Expressens liberala ledarsida – bubblade av vänlighet.

”Han är killen som trippelkollar hellre än att göra fel, han tar aldrig till ett överord, han saknar all vilja att förnedra sin motståndare”, skrev Bali på X.

Ojojoj, vem är denne fantom?

Wykman väntar i kulisserna

Jo, Carl-Oskar Bohlin, landets minister för civilt försvar. Efter årets Folk och försvar-rikskonferens uppfattade inte Bali att det karska och barska statsrådet Bohlin fått den kärlek han förtjänade.

Morgan Johansson var elak. Finska journalister var inte tillräckligt hovsamma. Expressen gjorde en konstig artikel om att han inte gjort lumpen. Jan Scherman hade skrivit… nåt.

Detta föranledde Bali att teckna ett hjälteporträtt av masen Bohlin: ”Den enda personen jag skulle våga att fullständig gå i god för, inte bara som statsman, utan som far, medborgare och medmänniska”.

Det är inga små ord, men det är ord från en vän till en annan.

Både Carl-Oskar Bohlin och Hanif Bali tillhör nämligen en moderat falang som internt och i den politiska journalistiken kallas ”Pojkarna”. Falangen har i årtionden bekrigat ”Flickorna” och konflikten har valsat genom ungdomsförbundet MUF in i moderpartiet

Centralgestalt i ”Pojkarna” är Niklas Wykman, en gång MUF-ordförande men nu finansmarknadsminister.

Pojkarna sätter jaget framför laget

Tidskriften Fokus har beskrivit honom som en ”maktspelare med egen agenda som oblygt samlar sina bundsförvanter för överläggningar innan formella gruppmöten”.

Bundförvanter utöver Bali och Bohlin är bland andra riksdagsledamöterna Oliver Rosengren, Louise Meijer, Gustaf Göthberg, Edward Riedl och Ida Drougge.

Och Wykmans pojkar – det är inte en könskategori – är alltid beredda att sätta jaget framför laget, enligt deras meningsmotståndare.

– De skyr inga medel och är smarta. De vet att om de kräver väldigt mycket så får de ett lillfinger i alla fall. Omvänt: får de ett lillfinger så tar de hela handen, berättade en moderat riksdagsledamot för Fokus 2018.

När Anna Kinberg Batra avsattes som M-ledare i oktober så uppfattade hon det som en kupp orkestrerad av Niklas Wykman. Om detta har hon skrivit i sin bok Inifrån.

Hon beskriver hur Wykman – som hon tidigare petat från en roll som skattepolitisk talesperson – ringer upp henne på sommaren och erbjuder sitt stöd till henne om han får ta över som ekonomisk-politisk talesperson. En post som då innehades av… Ulf Kristersson.

Anna Kinberg Batra sa nej och det gick som det gick.

Ett moderat inbördeskrig

Redan på våren samma år hade kvällstidningarna rapporterat att kretsen kring Wykman försökt avsätta Ulf Kristersson som skuggfinansminister.

I mejl som läckte till Expressen gick dåvarande riksdagsledamoten Carl-Oskar Bohlin – just det – till angrepp mot Kristerssons fögderi:

”Mycket av Moderaternas problem den senaste tiden har enligt min bedömning varit att vi levererat för tunt på det ekonomiskpolitiska området och i allt för stor utsträckning ifrågasatts för att vi ständigt bytt positioner, på ett sätt som inte alltid tydligt kunnat förklaras.”

Kinberg Batra efterträddes av Kristersson och efter valförlusten 2018 stuvade Ulf Kristersson om i partitoppen. Niklas Wykman fick göra comeback som skattepolitisk talesperson. Och i dag är han alltså finansmarknadsminister.

Men kanske har han tröttnat på uppdraget?

Bali tror inte på Ulf Kristersson

Strax innan jul la Wykmans förtrogne Bali ut texten i Expressen om krisen i Moderaterna:

”För närvarande befinner sig Moderaterna i en djup opinionskris och partiet närmar sig de siffror som tvingade Anna Kinberg Batra att avgå.”

Och orsaken till det, tror Bali, är att partiet på djupet inte förstått migrationsfrågan. Partiet måste lägga sig längre ut till höger och distansera sig – både från MP som man samarbetade med för över tio år sedan och SD som man samarbetar med i dag. Den förändringen av M kan bara ledas av en partiledare, menar Bali.

”Men Ulf Kristersson satt med i den regering som slöt överenskommelsen med Miljöpartiet och styr nu regeringen som tecknade Tidöavtalet med Sverigedemokraterna. 

Frågan är om han är rätt man för uppgiften.”

Så formulerar man ett avgångskrav.

Men ska ta över som partiledare? Kanske en vänlig minister som trippelkollar allt?

Vem som vill bli finansminister i stället för finansministern vet vi ju.