Det är tre år innan valet 2026 och Magdalena Anderssons parti passar på att dra av plåster. ”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna.”

Påståendet görs av riksdagsledamoten Lawen Redar (S) i en ny rapport från den arbetsgrupp som hon leder.

Sossarna vill säga som det är – det folk ändå ser. Lawen Redar skriver att ”Framväxten av bostadsområden med utrikesfödda utan sysselsättning eller med osäkra anställningar har skapat en etnifierad underklass koncentrerad till bostadsområden präglade av trångboddhet, låga hushållsinkomster, undermåliga utbildningsresultat, sämre uppväxtvillkor och begränsade kunskaper i svenska språket”.

Lawen Redars spetsiga formuleringar skapar förväntningar på del två av gruppens arbete: Lösningsförslagen. Enligt gruppen behöver vi ”genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”.

Det kommer att bli konflikt om det.

Högern vill inte göra något

Högertyckare delar analysen, men säger nej till insatserna. Alexandra Ivanov Hökmark, biträdande chef på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, kommenterar Lawen Redars arbete med att ”Sverige kommer aldrig bli ’mer som Sverige’ igen”.

De åtgärder som krävs för att bryta segregationen är inte ”förenliga med liberal demokrati” enligt henne. På Svenska Dagbladets ledarsida meddelar Paulina Neuding att ”Väljarna vill inte ha S integration”. ”Ser man till bostadspriserna, utflyttningen från utsatta områden och skolsegregationen blir det ju i själva verket uppenbart att människor är beredda att betala dyrt just för att inte integreras” skriver hon.

Konturerna av det kommande decenniets politiska konflikt anas. En socialdemokrati som beskriver ojämlikhet, segregation och brist på sammanhållning och lägger förslag för att lösa samhällsproblemen.

Och en höger som ser samhället på samma sätt men som motsätter sig lösningsförslagen och försöker exploatera motståndet mot dem.

Högern kan trots allt leva med alternativet att inte lösa problemet: Ett Sverige där förutsättningarna är helt olika för människor och där det är upp till var och en att försöka ta sig fram utifrån sin egen och familjens resurser.

Ett samhälle där individens rätt att äga och välja går före det gemensamma.

Inte bara samhällsklimatet

Det kommer inte att bli en enkel debatt. Men allt annat lika är det en styrkeposition att vara det politiska alternativ som vill skapa ett bättre samhälle, framför att vara alternativet som är ett hinder för lösningarna och som principiellt motsätter sig ett samhälle byggt på gemenskap.

Med Lawen Redars rapport vill Socialdemokraterna se framåt mot valrörelsen 2026. Men det finns mer att säga om den dramatiska process som ligger bakom oss.

Lawen Redar talar trots allt om att den förändrade demografin till följd av invandringen är ”den största samhällsförändringen under 2000-talet” – en utveckling som Socialdemokraterna inte protesterade mot när den skedde, tvärtom. ”Samhällsklimatet var sådant”, konstaterar partiledaren.

Visst, men partiet bör gräva djupare.

Orsaken till ”den största samhällsförändringen under 2000-talet” är en ideologi som gjorde politiken maktlös och som lyfte fram individuella rättigheter framför det gemensamma bästa.

S valde juridiken framför demokratin

Under åren som ledde fram till den dramatiska omprövningen av migrationspolitiken hösten 2015 hävdade de ansvariga politikerna att migration egentligen inte handlade om politik alls.

Vad som fanns var internationella konventioner, individer med rättigheter och myndigheter och domstolar som prövade asylskäl i en administrativ process. Folkstyret hade inte med saken att göra.

Att väljarna såg bostadsområden och orter förändras och segregationen tillta var inte politiska frågor enligt den här ideologin. Bara mekaniska effekter av det juridiska systemets arbete. Att det folkliga stödet saknades för utvecklingen spelade följaktligen ingen roll.

Det är ett underbetyg att inte Socialdemokraterna stod på demokratins sida mot juridiken.

När det gäller äganderätten brukar inte socialdemokrater ha några problem att se konflikten mellan individuella rättigheter och det gemensamma goda.

Hela höger-vänster-konflikten handlar om det. Liberaler strävar alltid efter att den individuella äganderätten ska tillåtas trumfa samhällsintresset.

I migrationsfrågan ser liberalerna gärna en rätt till fri rörlighet för arbetskraftsinvandrare, då det vore en dröm för arbetsgivarna. Det är socialdemokratin på goda grunder är negativ till. Men när rättigheten var asylrätten havererade analysen.

Politiken får inte ge upp igen

Till sist fungerade det inte att bara se rättigheter och inte vad som hände på marken i Filipstad och på Järvafältet.

Den 24 november 2015 drog Stefan Löfvens regering drog i bromsen och Åsa Romson (MP) snyftade på presskonferensen. Politiken kom tillbaka till migrationsfrågan och har inte lämnat sedan dess.

För Socialdemokraterna är den viktigaste läxan att aldrig medverka till en avpolitisering av centrala politikområden.

Sverige har en moralisk skyldighet att ta emot människor i behov av skydd, men det är ett politiskt åtagande och måste vägas mot andra intressen.

För ett vänsterparti är det livsfarligt att påstå att väljarnas viktiga frågor inte är politiska eller att politiken är bakbunden av juridik och därför inte kan lösa problemen.

Joel Stade är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hans kolumner här.