När Taylor Swift utnämndes till Time Magazine’s person of the year beskrev hon ett tidigare album som ”goth-punk movement of female rage”. Det är cringe som förklarar hela hennes popularitet.

Att Swift är störst i världen beror på att hon lyckas vara tjejkulturens lägsta gemensamma närmare. 

Den mat man lagar när man inte känner kvinnorna som kommer på besök. 

Det ska ganska mycket till för att Swift ska vara ens favoriträtt, men man vet att alla kommer äta lite i alla fall.  Och man behöver faktiskt inte bry sig så mycket om vare sig mat eller musik, det kan räcka något att tugga på, något att tralla på.

Så vilka är ingredienserna?

Lyckas formulera det man borde ha sagt

Hennes största talang ligger i att hon lyckas formulera allt det där man borde ha sagt i bråket men aldrig kommer på förrän det är försent. 

Att många drabbats av viljan att skicka ett sms till sina ex där det står ”hur fan kunde du göra sådär? ”, fast med massa mer liknelser. I stället lyssnar de på Taylor Swift. 

Nu på senaste har hon till och med börjat sjunga “I’m the problem it’s me” – ett tidstypiskt erkännande att “ja, jag är fan sjuk i huvudet, haha. Och har jag inte rätt att vara det, med tanke på allt?”

Det är det som är den toxiska femininiteten. 

Toxisk femininitet

Det är så grovt att kalla femininet giftig. Kvinnor mördar inte sina män efter otrohet (även om Taylor gjort en låt om detta) och annan galenskap som termen toxiskt maskulinitet beskriver.

Men den toxiska femininiteten är lik sin manliga motpart i det att den sörjer ett tidigare idealiserat tillstånd, där män var män och kvinnor kvinnor. Där det fanns regler för sex och samlevnad. 

När de inte längre gäller är det dags att bli helt jävla rasande på det motsatta könet. 

För att vara tydlig: det finns verkligen positiva saker att säga om leva i en tid där Taylor Swifts uppgörelse med spelet mellan könen spelas oftare på radion är Bob Dylan. 

Problemet uppstår egentligen bara med Swift som politik. Swift som feminism. Swift som hoppet mot nyfascismen, en roll hon fått i takt med att hon stegvis börjat vågat göra politiska uttalanden. 

Processen när hon bestämmer sig för att ta steget och, typ, erkänna bögars rättigheter finns gråtigt dokumenterat i hennes förra film, Miss Americana. 

Hon ville inte bli Dixie Chicks, som tog ställning mot Irakkriget och blev hatade av den konservativa countryscenen. Swift vill äta sin popularitet och ha den kvar, helst med en tjockt lagar av messmör. 

Den lilla grillkryddan på denna slätstrukna artist är för det mesta ilska mot killar. Där sticker Taylor ut hackan ytte-pytte lite. Och det går hem i stugorna.

Swift var inte som andra bimbos

Swift lanserade sig som en tjej som inte var som alla andra bimbos, men när systerskapet blev mer kommersiellt gångbart bytte hon snabbt bana.

Ilskan mot andra kvinnor som präglade hennes tidigare låtar, där tjejer var “kända för vad de gjorde på madrassen” – sydstat-kvinnohat-country – har slipats bort under åren.  

Hennes musik insisterar: det är tungt att vara tjej, det vore lättare att vara man. Men ursäkta min 2016- Trumpism här. Swift kan inte övertyga någon att hon har det sämre än en helt vanlig kille som går till jobbet och lagar pyttipanna och hoppas att räntan blir nådig. 

Hennes underdogvarumärke skär sig mer och mer. Även när hon jämför sig med “Leo in St Tropez” Dicaprio.

Han behöver visserligen inte vara smal för att var snygg. Å andra sidan har gubben Leo inte fått spela en kille med IQ över 70 särskilt ofta på sistone och kan inte göra global karriär av att ha blivit slutshamad på samma sätt som Taylor kan.

Knappast nytt att Swift är taskig mot killar

Att säga att Swift är taskig mot killar är kanske lökigt av mig – och knappast nytt. 

Swift har slagits hårt för att få skriva vad hon vill, inte dömas och inte bli biografiskt läst. Samtidigt som hon spelar på de biografiska läsningarna stenhårt i sig marknadsföring. 

Det finns mycket gott att säga om den här behövliga kör-på attityden. Att vägra lyssna till den andra sidan skapar bra låtar. 

Men jag hatar det som politik. 

Är det så fel att tycka att person of the year borde känna större ansvar? Särskilt när många hoppats att Swift ska rädda oss från Trump.

Till skillnad från i konsten tycker jag att man i politiken måste bedöma om ett offerskap är motiverat. Behöver Taylor Swift få upprättelse i sin sorg över att vara heterosexuell kvinna med allt det innebär idag? Alltså, på samhällsnivå? 

Har hennes ex varit elaka, eller är deras stora synd att de inte varit dem hon ville att de skulle vara? 

Det är en fruktansvärd erfarenhet, men samtidigt är jag beredd att dö på mitt feministiska altare för att alla ska ha rätt att inte vara kära i någon bara för att andra vill det. 

Swifts ältande viktigt att skildra

Swifts ältande och fantasier är viktiga att få skildra. Men politiskt landar denna typ av kvinnlig upprättelse bara i att kvinnor ses som ömtåliga.

Och det sorgliga, och toxiska, är hur låtarna vänder sig till hämnd som svar på sorgen. Att man ska fucka upp någon man en gång uppenbarligen tyckt väldigt mycket om. 

Synen på makt är rådeppig. Tydligaste blir det när hon sjunger om pengar. Med raden ”If he spends my change then he has it coming” beskriver Taylor, innan hon dumpar killen som haft mage att spendera växeln hon gett honom. 

Kalla mig vänsterextremist, men jag tycker inte man får använda pengar så i en relation, oavsett hur kär man är. Det är inte frigörande, det är giftigt.

Jag har nära och kära som är Swifties. Jag ser fram emot att bevittna när den toxiska feminiteten spårar ur när Swift kommer till Stockholm i maj. Biljetten var dyr.

Man vänder sig till Taylor Swift när alla andra har slutat lyssna. Det funkar i mina AirPods – men det är en mardröm att det tar över samhället.