KOMMENTAR. Det lät förmodligen som en lysande idé på redaktionsmötet: Tidningen Dagens ETC träffar Camilla Henemark och ”styr upp en sista glamfotografering åt popdivan med det röda hjärtat, och pratar skönhet, drottning Silvia och Alexander Bard”.

Ett journalistiskt ”gör om mig”-reportage utifrån premissen att den snart 60-åriga Henemark nu skulle återuppstå i rollen som glamourdrottningen ”La Camilla”, tidigare sångerska och medlem i gruppen Army of Lovers. Så hur kunde det bli så fel?

Redan formuleringen ”glamfotografering åt popdivan” reser frågor.

Såg sig Dagens ETC göra Henemark en tjänst, snarare än att agera i egenintresse? I så fall hade de kunnat tänka om, för det framgår ganska snart att huvudpersonen inte alls delar tidningens entusiasm över föryngringsprojektet.

Henemark vill inte framstå som en ”bedagad diva”, utan fantiserar hellre om att bli en medelålders kvinna med stilren, maskulin stil, och kanske en ”late life lesbian”, men får trösta sig med att det hela snart är över. 

Återskapa Camillas forna glansdagar

Av oklar anledning sätter Dagens ETC:s Ale Låke och Zanna Nordqvist ändå igång projektet att återskapa Henemarks forna glansdagar (som om Dagens ETC skulle ha resurser att mäta sig med den tidigare modellen och artistens fotosessioner). 

Arrangemanget medför att Henemark oroar sig över att ha gjort tidningen besviken med sitt klädval: ”mörkgrön stickad tröja och kostymbyxor i samma färg”.

Förvisso med ”skyhöga klackar och proffsgjort hår och ansikte”, men nu hade de kommit överens om att hon ”ska fotograferas som La Camilla”, ett artistnamn som klär i något betydligt ”mer extravagant”. Kostymbyxor – fel. Skyhöga klackar – rätt.

Nu var dealen den att Henemark ”ska” fogas in i rollen som La Camilla. Annars?

La Camilla – en bra story?

Utan att ha någon som helst relation till Henemark utgår jag ifrån att en svart kvinna som rört sig från förorten i ett tämligen homogent Sverige till världsscenen, umgåtts med Hells Angels, statsministrar och Hans Majestät Konungen, varit miljonär och hemlös, tillika föreläsare och engagerad i Socialdemokraterna, har en hel del att berätta om samhället och världen, i stort och smått.

I etnografiska termer ett tämligen unikt fältarbete. Det hade förmodligen räckt med en mikrofon, ett öra, och en fråga: ”berätta om ditt liv”, för att skapa ett högintressant innehåll – om inte annat för läsarnas skull.

Men det förutsätter förstås ett intresse för människor som subjekt och inte som medel för en bra story.

Själva idén vilar samtidigt på det avstånd som här ska utraderas. Det fascinerande motsatsförhållandet utgör givetvis artikelns nav. I annat fall hade det inte funnits någon spänning i upplägget.

Då, en världsstjärna. Nu, ”omväxlande arbetslös och sjukskriven”. Därför måste vi läsare tydligen följa med på resan mot den slutgiltiga skapelsen.

Först får vi veta att hon, i den unge manlige skribentens ögon, inte alls ger intrycket av en ”gammal och sjuk människa”, utan ”snarare ett barn” med fötterna ”oskyldigt placerade på jorden och ansiktet öppet mot världen”.

”En frisör lockar Henemarks hår”

Efter den infantiliseringen redovisas ingående hur ”en frisör lockar Henemarks hår” och ”naglarna målas rödvioletta”, att hon har ”guldiga kollagenmasker under ögonen”, samt att hålen i öronen har ”växt igen” – ”smyckena går inte igenom”.

Som bonus informeras läsaren om att hon inte har ”gjort några skönhetsoperationer. Än.”

Dessvärre är hon ”ringrostig och rör sig styltigt framför kameran”, med ett självförtroende som ”inte är vad det varit”, och ”stönar djupt och lägger huvudet i händerna” när hon ser Nordqvists fotografier.

Glappet mellan dagens Camilla och superkraften La Camilla kantrar således till nutidens nackdel, och det blir inte bättre av att hon har haft en ”nervös och flyktig” nattsömn, med smärta ”från den utdragna tanden”. Här finns mängder av detaljer för att vi ska förstå vilken bräcklighet vi har att göra med (vilket inte direkt sänker kraven på etisk kompass).

Misstanken om att en dylik beskrivning inte skulle ha låtit sig göras av en person i maktställning, som säkert också går till tandläkaren och sover dåligt ibland, gör sig påmind.

Betydligt mer intressant, värdigt och omsorgsfullt hade väl varit att göra en annan typ av reportage, som utgått ifrån, och erkänt Henemark, så som den hon är i dag, i stället för att pressa in henne i en alternativ persona, som hon själv inte verkar sakna. 

Ungdomlig skönhet

Det får mig att fundera över tidningens motiv. Dagens ETC skyltar gärna med sin jämställdhetspolicy vad gäller medarbetare och intervjuade experter, och som läsare uppskattar jag verkligen det.

Men i en tid där unga kvinnor sover på gatan för en sminkpåse från Lyko för att de uppfattar graden av femininitet som synonymt med värdet som kvinna, känns detta, måhända kittlande, mediala upplägg både unket och överspelat, om än signifikativt för just den här tiden. 

En välvillig tolkning är att tidningen lutar sig mot en inverterad feministisk analys, där Henemark, med Dagens ETC:s draghjälp, skulle återfå det mest värdefulla en kvinna kan besitta i den nyliberala ordningen: hennes ungdomliga skönhet.

Trots den förmodat välmenande avsikten att restaurera Henemarks symboliska och sexuella kapital, tecknas bilden av en otillräcklig kvinna, i väntan på en proffssminkning från Dagens ETC. 

Önskar att värdet låg någon annanstans

I fråga om den kommodifierade femininiteten landar Dagens ETC och jag sålunda i lite olika slutsatser.

Medan Dagens ETC tycks sträva efter att återupprätta en (medelålders) kvinnas värde genom att retablera hennes glamourösa och vackra yta, önskar jag att det värdet låg någon annanstans – kanske rentav i en vuxen kvinnas livserfarenhet och perspektiv.

Med eller utan diskbråck.

Ids jag ens nämna att den kvinnliga ”popdivan” som skulle få upprättelse fotograferas ihopkrupen på golvet i ett hörn, som vore hon ett jagat djur?

Bilden blir en illustration av problematiken.