REPLIK. I ett Kronblom-avsnitt från, gissar jag, 2013 har huvudpersonen tvingats åka in till stan på ett ärende.

För att exemplifiera hur makalöst konstigt livet i storstaden är, jämfört med Kronbloms trygga och lantliga hembygd, har tecknaren Gunnar Persson i en ruta ritat en gubbe utan byxor med en jättestor fisk under armen. 

Det är något av det roligaste jag någonsin sett i en svensk serie.

Kronblom har existerat som serie i över 100 år. Nyligen släppte Egmont Comics samlingsalbumet Jag, Kronblom med serier från 50-talet fram till 2017. Boken recenserades här i Arbetet av Andres Lokko. 

Ett inspirerat skribentval med tanke på dennes Killinggängetbagage. Ett större motsatsförhållande än det mellan dem och Kronblom är svårt att tänka sig.

Både Strömberg och Lokko har fel

Andres undrar i sin recension om inte publiceringen är att betrakta som ett ”surfande på den nationalistiska tidsandan.” 

Vidare antyds att Kronblom är lite lik Björn Söder. 

Det är en enkel poäng. Men om man, som författaren Fredrik Strömberg gjort i sitt förord till Jag, Kroblom, beskriver seriefiguren som ”det svenskaste vi har” har man målat en måltavla stor som en långfärdsbuss i självlysande färg för en någorlunda kvicktänkt skribent att ta sikte på. 

Både Fredrik Strömberg och Andres Lokko har fel. 

Det är Kronbloms osvenskhet som gjort figuren populär. 

I seriens begynnelse är Kronblom mest en slacker och (ja faktiskt) lite av en dandy. En lågmäld rebell som med upphöjt lugn försöker leva på sina egna villkor. När sonen Gunnar Persson tar över serien efter fadern Elov förvandlas Kronblom till en evigt leende spridare av kaos. 

Det är ett av de äldsta tricken i den komikboken. Släpp lös en knäppskalle som gör vad som faller hen in i en välbekant och statisk miljö. Det är ett, utan att lägga några värderingar i ordet, osvenskt beteende. 

Och därmed något av det roligaste vi svenskar kan tänka oss.

Käpprak linje till Socker-Conny

Med andra ord går det en käpprak linje från Kronblom till Socker-Conny, Krystmarodören, Arne Anka, Eddie Meduza, Svullo och Rudolf i Sune-filmerna.

Lokko sätter däremot fingret på något grundläggande gällande tecknade serier när han ställer 90-talsavsnitten av Kronblom mot Simpsons och Beavis & Butthead. 

Ja, det är orimligt att den förre existerar som något annat än ett museiföremål i en samtid som skrattar så tårarna rinner åt de senare. 

Vilket är en träffsäker illustration över den tecknade seriens villkor på ont och gott. 

Serier är nämligen en egen ö vid sidan av den mediala mittfåran. Varje långkörare, det kvittar om vi pratar om Kronblom eller Rocky, har en överenskommelse med sina läsare om vad ”det roliga” är inom en tydligt avgränsad kontext. 

Utanför faller skämten platt eller är i värsta fall helt obegripliga. Då kan man fråga sig vilket existensberättigande humorserier ens har. 

För roligt är väl roligt, punkt? Eller?

Så här fungerar subkulturer

Det är inte så enkelt. För exakt så här fungerar subkulturer. Att man tilltalas av något den breda massan inte förstår. Serier är idag en subkultur. Det är min subkultur.

Eller för att tala Andres Lokkos språk:

Jag förstår Kronblom.

Jag hör inte skillnad på Saint Etienne och Ace of Base.