I veckan besökte näringsminister Ebba Busch Ludvika, en industriort där japanska Hitachi Energy storsatsar men som står inför en del delikata problem. Var alla nyanställda ska bo, till exempel.

Cirka 71 mil norr om Ludvika, i Skellefteå, brottas man med samma saker.

Northvolts etablering av en batterifabrik lockar arbetskraft från hela världen och i fjol växte kommunen med ungefär 1 000 personer.

Lokalpolitikernas plan är att när 2030-talet börjar så ska den västerbottniska kommunen ha vuxit från 75 000 invånare till drygt 90 000.

Kommunen jagar nu ”bostadshjältar” som kan hyra ut en villa, ett Attefallshus eller en sommarstuga till någon nyinflyttad.

Batterifabrikören har fått tillfälliga bygglov för baracker för de tusentals personer som bygger upp fabriken i Bergsbyn. Allmännyttan har fått i uppdrag att fortsätta bygga bostäder.

Det kommer inte räcka.

Bostadsbyggandet har tvärnitat

Den gröna industriomställningen som just nu sker i Sverige – med Skellefteå som ett sorts ground zero – bygger i någon mening på att städer som Kiruna, Gällivare, Boden och Luleå får helt nya skattebetalare. Då måste det till nya bostäder.

Men just nu så byggs det i praktiken ingenting.

Byggandet av nya lägenheter i Sverige mer än halverades under årets första nio månader, enligt Statistiska centralbyråns senaste siffror.

För att hitta ett år med ett lägre bostadsbyggande får man gå tillbaka till 2012. Boverkets prognos är att knappt 20 000 bostäder kommer påbörjas 2024.

Snart sagt alla företag inom bygg-, bostads- och fastighetsbranschen skickar hem personal. Enbart i småhusbranschen har drygt 10 procent av de anställda varslats eller blivit uppsagda.

Mycket snart kommer arbetskraftsförsörjningen vara hotad, helt enkelt för att planerade bostadsprojekt inte kommer i gång. Det sänder chockvågor genom ekonomin.

Det är så klart en effekt av höga räntorna och rekordinflationen, men regeringens ansvar är väsentligt. Man gör ingenting för att hålla uppe byggtakten i landet.

I stället har man strypt de få men viktiga insatser regeringarna Löfven och Andersson erbjöd byggbranschen.

Byggföretagen är rasande på regeringen

Därför förvånar det vilket budskap Ebba Busch hade med sig till Ludvika.

För Aftonbladet berättade KD-ledaren att hon ser att staten måste sjösätta ett stort investeringsprogram – nya vägar, nya bostäder, ny energi och ny välfärd – för att landet ska hålla ihop och för att nya företag ska vilja investera i Sverige.

Om det bidrar till ökad statsskuld eller om budgetregler måste förändras – ja då får det vara så.
 
– Men jag är kristdemokrat, jag söker inte pris för att vara den mest renläriga marknadsliberalen. Jag kan röra mig lite var som helst på den ekonomiska skalan. Det gör det lättare för mig att vara pragmatisk, sa Ebba Busch till tidningen.

Den renläriga marknadsliberalismen har annars en högtidsstund just nu.

Medan bankdirektörerna firar högränteläget med nya vinstrekord och fläskiga pensionsbonusar så stramar regeringen åt bostadsmarknaden, trots att behoven är uppenbara.

Kom ihåg, det här är ett land där nio av tio bor i en kommun med bostadsbrist.

Besvikelsen över statens passivitet är stor och fackförbund, byggherrar, arbetsgivarorganisationer och Hyresgästföreningen kräver nu att politiken griper in så att byggbranschen inte kraschar.

Moderater bekämpar inflation med passivitet

Men regeringen är kallsinnig. Finansministern Elisabeth Svantessons budskap är att man inte ska trixa med marknadskrafterna.

När inflationen ska bekämpas så är havererad byggbransch, cementerad bostadsbrist och kompetensförstörelse priset man snällt får betala.

Kanske har Ebba Busch verkligen insett hur orimligt detta är. Hur trovärdig hon är som samhällsbyggare återstår att se, men utanför vårt lands gränser har redan högerpolitiker och nationalekonomer övergivit den religiösa tron på den oreglerade marknaden.

I Sverige har den insikten dröjt men kanske kan Ebba Buschs drag i Ludvika bidra till en renässans för uppfattningen att skatter, demokratiska beslut och politiska reformer är motor i samhällsutvecklingen.

Hon kan, så att säga, bli vår bostadshjälte på kuppen.

Det måste vänstern och arbetarrörelsen faktiskt välkomna.