”Jag har blivit skumögd. Kan det bero på bristen på dagsljus där inne?” 

Dolores Almendares kisar mot den skarpa morgonsolen när hon öppnar ytterdörren och kliver ut i gången mellan enplanshusen. Hon har förberett lunch och sagt hejdå till barnen för att ta bussen till domstolen där hon måste anmäla sig varannan vecka.

Det är svårt att komma i väg. Om och om igen måste hon krama och pussa och lova: 

– Vilken tid kommer du hem mamma? Du åker inte bort igen, eller hur? Lova? Vi lovar att vara snälla.

Polisen ville ställa frågor

De fem yngsta var hemma när poliserna knackade på morgonen den 6 maj 2022.

– Jag tänkte inte ens på undantagstillståndet. Det gäller ju kriminella grupperingar, och vi var ett helt lagligt fackförbund, säger Dolores Almendares.

Poliserna sa att de ville ställa några frågor på stationen. Hon följde med för att inte riskera bråk inför barnen, säker på att strax komma hem.

”Totalt förödmjukad”

Den 27 mars 2022 infördes undantagstillstånd i El Salvador för att återta kontrollen över landet från gängen. Människor kan fängslas på obestämd tid om de misstänks tillhöra “kriminella grupperingar”, utan konkret brottsrubricering, advokat eller kommunikation med omvärlden. Ett anonymt tips kan räcka.

Av de 72 000 som gripits har 7 000 släppts. Människorättsorganisationer uppskattar att ytterligare 20 000 oskyldiga är kvar innanför murarna, utifrån sina kartläggningar av fallen.

På polisstationen blev Dolores Almendares nakna kropp besiktad i jakt på gängtatueringar. Hon röntgades med kroppsskanner men blev sedan ändå undersökt i alla kroppsöppningar av en läkare. 

– Jag kände mig totalt förödmjukad. Jag som har sett till hela livet att inte ens mina barn har sett mig naken.

Dolores Almindares
I nästan ett år har Dolores Almindares åkt till domstolen varannan vecka för att anmäla sig. I december ska hon dömas tillsammans med 900 andra, av en domstol med anonyma domare. Rätten till försvarare är borttagen.

Fördes till fängelset i handbojor

I vit fångdräkt och handbojor fördes hon till fängelset Ilopango, som snabbt blev överfullt precis som alla andra fängelser i landet på grund av undantagstillståndet.

– Vi sov i rader på betonggolvet med någons fötter mot huvudet och fötterna mot någon annans huvud. Det fanns inte plats att ligga på mage eller rygg, bara på sidan. Om en vände sig måste alla vända sig.

Ordningen bestämdes av några fångar som var där sedan länge, och som till skillnad från de nya dömts för brott.

– De fick fördelar mot att de hjälpte vakterna. De hatade oss nya, vi hade ju invaderat deras hem där de hade haft varsin sovplats och tillräckligt med mat och vatten.

Törsten var konstant i hettan. Fångarna blev väckta för att tvätta sig med ett par muggar vatten klockan ett på natten, men lamporna var tända dygnet runt. Vid fem väcktes de igen och fick bönor med ris, oftast samma som till lunch och middag. De åt stående eller sittande på golvet.

”Då förstod jag att barnen var okej”

Hela tiden malde tankarna: Skulle hon någonsin komma härifrån? Kunde det hållas emot henne att hon utlyst strejk och blockad av kommunhuset i protest mot att personalen inte hade fått sin bonus? Vad hade hennes chef menat när han sa “tänk på undantagstillståndet”? Och, framför allt: Barnen.

Efter någon månad fick hon ett paket med havregryn, kex, socker, och näringspulver.

– Då förstod jag att barnen var okej. Paketen som fortsatte komma varje månad var ett tecken på att någon tog hand om dem.

Fångarnas anhöriga kan köpa paketen av kriminalvården, men inte lägga i något personligt. De innehåller också tvättmedel, tandborste och tandkräm.  

– Tandkrämen använde vi som liniment när vi hade feber. Vattnet räckte ju inte ens till att dricka. 

Bestraffades med tårgas

Alla försökte hjälpas åt, också med bindor åt dem som hade mens för att de inte skulle bloda ner.

Några sjöng psalmer för att hålla modet uppe, trots att det var förbjudet. Vakterna bestraffade hela avdelningen med tårgas. Andra vanliga straff var att skura toaletterna eller bli skickad till gängmedlemmarnas avdelning för att få stryk.

Flera av dem som släppts vittnar om att gängmedlemmar och andra hålls separerade där inne, trots att de ju alla sitter där därför att de påstås vara del av samma gäng. I regeringens uttalanden benämns alla 72 000 gripna under undantagstillståndet som terrorister och avskum.

– Förr var jag var en av dem som sa “något måste de ha gjort för att hamna i fängelse”. Men nu vet jag att vi är många som måste bära med oss fruktansvärda upplevelser och befläckade brottsregister för resten av livet bara för att någon har velat göra livet surt för oss, säger Dolores Almendares.

I nästan ett år har Dolores Almindares åkt till domstolen varannan vecka för att anmäla sig. I december ska hon dömas tillsammans med 900 andra, av en domstol med anonyma domare. Rätten till försvarare är borttagen.
Dolores Almindares på väg till domstolen att anmäla sig.

Fånge hängdes upp i handbojor

Hon minns hur en gravid fånge hölls upphängd i handbojor stående på tå i ett dygn. En annan försökte stjäla ett matpaket genom att utge sig för att vara en fånge som hade dött.

– När vakten upptäckte det slog och sparkade han henne inför alla. Han slängde ner henne på marken och skrek “jävla hora” och “du kommer aldrig ut härifrån”.

Dolores Almendares såg henne aldrig mer.

Rädslan för straff gjorde fångarna fogliga, men när en äldre kvinna blev utskälld för att ha kissat på sig efter att ha nekats ett toabesök kunde Dolores Almendares inte hålla tyst längre.

– Jag kände mig tvungen att säga ifrån för oss alla. Jag sa: “Vi är frihetsberövade, inte berövade rätten till toaletter och mänsklig värdighet. Inte ens den värsta brottsling förtjänar det här”. 

För det straffades hon inte, och när Röda Korset strax därefter kom på besök utsågs hon till fångarnas talesperson. Efter besöket blev tillgången bättre på vatten, mediciner, bindor och toapapper, men övergreppen fortsatte som innan.

”Min dotter kunde inte sluta gråta”

President Nayib Bukele nämner ofta att Röda Korset inte har några anmärkningar på fängelserna. Organisationen, som är den enda som släpps in, understryker i sina rapporter att den inte utvärderar, bara ger humanitär hjälp.

De enda bilderna där inifrån kommer från regeringens PR-kontor eller hårt övervakade journalistbesök på avdelningar där fångarna är unga män med tatuerade gängsymboler. Tanterna, de gamla och sjuka och barnen som fötts innanför murarna förblir osynliga.

Den 6 december 2022 kom vakterna och hämtade Dolores Almendares. Hon skulle bli fri. 

– Jag vågade inte tro dem. Ibland säger de det bara, eller så släpper de en och griper en igen direkt utanför porten.

Efter anklagelser om försvinnanden i fängelserna måste de som friges kvitteras ut, men eftersom ingen hade meddelat Dolores Almendares familj var ingen där. En kvinna som skulle hämta någon annan skrev på åt henne och lånade ut sin mobil så att hon kunde ringa en kamrat från facket. Han släppte allt, hämtade hennes äldsta dotter och kom direkt.

– Min dotter kunde inte släppa mig eller sluta gråta, men jag var inte riktigt närvarande. Jag sa bara “här är jag”.

Tysta tårar rinner

Hemma hade den 28-åriga dottern flyttat in i det lilla trerumshuset med man och barn för att ta hand om småsyskonen. Fackförbundet hade hjälpt till med mat och förnödenheter.

När de kom hem sent på kvällen närmade sig barnen försiktigt. 

– Femåringen kramade mig och sa: Jag tänker inte låta polisen ta dig igen. Men de har fortfarande inte vågat fråga vad som hände.

Dolores Almindares
Dolores Almindares får en kram av sin son.

Tysta tårar börjar rinna nerför Dolores Almendares kinder. Trots att de yngsta barnen såg polisen föra bort henne sa den äldsta dottern till dem att hon rest bort därför att de uppförde sig illa.

– Jag orkar inte ta itu med det nu. 

Det är så mycket annat. Hyresskulden. De yngsta barnen som går om skolåret. 15-åringen som har börjat dricka alkohol och sällan kommer hem. Och 18-åringen som greps medan hon satt i fängelse, misstänkt för “kriminell gruppering”.

– Jag lyckas inte skicka matpaket till honom alla månader. Barnen jag har här måste äta. På dagarna har jag fullt upp med dem och jobbet och facket, men på nätterna ligger jag vaken och tänker på min son och alla andra som är kvar där inne.

Domare med dolda ansikten

I december ska hon dömas i en massrättegång med upp till 900 andra. Maxstraffet är 40 års fängelse. Rätten till försvarare är borttagen och domarna dömer anonymt, med dolda ansikten.

– Jag är inte rädd. Lagarna gäller ju fortfarande och riktar sig mot kriminella.

Hon tystnar en stund. 

– Eller … jag är rädd. Men jag hoppas att jag är utom fara i och med att jag aldrig har varit inblandad i något. De har ju undersökt allting och släppt mig fri.  

Gängen är sönderslagna

Hur kan vi veta att Dolores Almendares är oskyldig? 

Det vet vi inte. Men i en rättsstat måste åklagaren bevisa att någon har begått brott, inte tvärtom. Det enda hon fått veta är att hon påstås ha ägnat sig åt utpressning. 

Undantagstillståndet har fyllt sitt syfte: Gängen är sönderslagna. Människor kan arbeta och röra sig fritt utan att frukta för sina liv och tvingas betala skyddspengar. Stödet för presidenten ligger på över 80 procent i opinionsmätningarna inför valet i början av nästa år, trots att det är väl känt att människor som Dolores Almendares betalar priset för det. 

– Folk är nöjda med undantagstillståndet, men jag säger till dem att det finns ingenting som skyddar dem. Vem som helst kan stå i tur nästa gång.

Många dör i fängelserna

Enligt människorättsorganisationen Socorro Juridicos beräkningar har 188 människor dött i fängelserna under undantagstillståndet som råder i El Salvador, varav 40 procent av mord eller dråp och 30 procent på grund av att de nekats nödvändig vård. Human Rights Watch och Cristosal har liknande siffror. Officiellt har 73 dött, alla av befintliga sjukdomar. Två av dem var fackligt aktiva. 1082 barn finns bland de intagna. Straffmyndighetsåldern är 12 år.