För några veckor sedan presenterade högerregeringen och SD sin budget för 2024. Det är inte alldeles lätt att ta till sig vad den handlar om. En demokratisk brist är att medborgarna drunknar i detaljer.

Ett försök att belysa budgeten är därför att här utgå från det kända uttrycket ”att det är svårt att se skogen för alla träd”.  

Det är såklart svårt att se helheten – skogen – när man som medborgare är utsatt för ett månadslångt medialt smatterband, där det blandas friskt mellan miljarder och miljoner.

Vissa kommuniceras som ettåriga och andra som fleråriga. Vissa sägs vara satsningar men är egentligen besparingar för att de inte täcker kostnadsökningar.

Och vad säger det om helheten? Vilket samhälle är det vi får med regeringens finanspolitik?  

Strunta i statsskulden

Det är en åtstramande budget. Ser vi till statsfinansernas utveckling så innebär det fortsatta besparingar.

Trots stora behov av satsningar på att minska arbetslösheten, att öka investeringstakten, att klimatpolitiskt ställa om samhället och förbättra välfärden kommer man statsfinansiellt minska statsskulden. En statsskuld som egentligen inte finns, eftersom, Sveriges fordringar är större än den mycket låga skulden.  

Regeringen hävdar att det måste göras för att inte spä på inflationen. Men det är en ursäkt som knappast håller. Det är inte så att länder som satsat offensivt i denna inflationskris haft högre inflation – snarare tvärtom.

När samtidigt Riksbanken går på med kraftiga räntehöjningar som riskerar att knäcka svensk ekonomi är detta närmast obegripligt. I det läget måste regeringens finanspolitik bli mer expansiv.

Men icke så. Resultatet kommer bli en högre arbetslöshet, svårare för pressade hushåll att få ihop sin ekonomi och ett fattigare Sverige. 

Skattekvoten har minskat

Om vi ser till skatteintäkterna så kommer de fortsätta att sänkas. Det innebär realt minskade resurser till välfärden och mindre till nödvändiga offentliga investeringar. Det blir ökad press på kommuner och regioner och på de hushåll som behöver kunna lita på både trygghetssystem och välfärd. 

Men här är det viktigt att se till den långsiktiga utvecklingen. Sedan millennieskiftet 2000 har statsfinanserna ”stärkts” med drygt 20 procentenheter av BNP, varav nära tio procentenheter sedan 2020. Samtidigt har skatteintäkterna sänkts med knappt nio procentenheter av BNP.

Varje procentenhet motsvara 64 miljarder (2024 års prisvärde). Det handlar om flera hundratals miljarder i minskade resurser till det gemensamma.

Tyvärr är det här ett resultat av att synen på vår finanspolitik, något som visas i varje budget, har fastnat i ett gammalt osunt 90-talstänkande. För högerregeringen och SD behöver detta inte vara något fel. Ju mer man minskar resurserna till det offentliga, desto mer kan man tvinga fram privatiseringar och privata lösningar av välfärden.

Auktoritär budget

I denna budget förenas denna riktning med en smygande detaljstyrning mot ett mer auktoritärt och mindre demokratiskt samhälle.

Det kan man se detaljerna. I det minskade stödet till klimatomställning, i minskade resurser till folkbildning, i minskade anslag till arbetsmarknadspolitiken, i ökad press på fackföreningar och folkrörelser.

Finns det idag en trovärdig väg till ett samhälle med full sysselsättning, en väl fungerande välfärd, en verklig klimatomställning och ökad trygghet på arbetsmarknaden? Ja , och det är formulerat av fackföreningsrörelsen. Det är dags för ett nytänkande i hela den ekonomiska politiken.

Budgeten 2024 är en förlängning av det vi prövat i över 30 år, med massarbetslöshet, ökande klyftor och ökad otrygghet på arbetsmarknaden som resultat. Nu kombinerat med stora steg mot ett mer auktoritärt samhälle.

Tillsammans måste hela arbetarrörelsen, även dess politiska gren, formulera en annan väg, ett trovärdigt alternativ till ett mycket bättre samhälle. Det är dags för ett nytänkande i hela den ekonomiska politiken.

  • Stefan Carlén
    Chefsekonom, Handelsanställdas förbund