”Utan ekonomiska satsningar misslyckas integrationen”
Åsa Eriksson missar att bättre integration kräver ändrad ekonomisk politik, skriver Mats Engström.
Magdalena Andersson (S).
Pengarna. Analysen. Opinionsbildningen.
De tre punkterna är det korta svaret på Åsa Erikssons fråga om varför Socialdemokraterna underskattade problemen med segregation och stort flyktingmottagande.
Hennes bok Ett farväl till Bullerbyn? är en utmärkt analys av de senaste decenniernas utveckling.
Men det finns några saker att tillägga.
Överskottsmål bör ifrågasättas
Först, den ekonomiska politiken. De politiska besluten hade kunnat vara annorlunda.
Stefan Löfven föreslog till exempel ett handlingsprogram mot segregationen i Almedalen 2016. Där fanns viktiga förslag, men summorna var för små för att göra skillnad.
Regeringen ansåg uppenbarligen att det inte gick att finansiera både det omfattande akuta flyktingmottagandet och ordentliga investeringar mot segregationen. Det var en felbedömning, inte minst av Finansdepartementet.
Vad statskassan har råd med förtjänar verkligen att diskuteras.
LO har länge argumenterat klokt för större samhällsinvesteringar. Det nuvarande överskottsmålet bygger på Jens Henrikssons utredning 2016, som bland annat grovt underskattade investeringsbehoven vid ett stort flyktingmottagande.
Underfinansierad integration
Det har genom åren funnits goda initiativ, men kortsiktiga och med alldeles för lite pengar. Ändå är investeringar för bättre uppväxtvillkor och integration lönsamma, som Åsa Eriksson beskriver i sin bok.
Salar Rashid, Anders Österberg och jag skrev här i Arbetet förra året om hur 6 miljarder per år till fler vuxna förebilder skulle göra skillnad, bara för att ta ett exempel.
Redan 2004 gav Göran Persson sina statsråd i uppdrag att ta fram åtgärder för bättre integration. ”Baylanpengarna” till skolorna blev ett av de få resultaten, i övrigt var det svårt att konkretisera förslag.
Jag hör samma sak om vad som hände med Magdalena Anderssons löfte om att ”vända på alla stenar” för att bryta segregationen när hon blev statsminister.
Det fanns inte tillräckligt genomarbetade förslag i Regeringskansliet, och de stora ekonomiska satsningarna uteblev. Inför valet 2022 kunde inte Socialdemokraterna leverera ett tillräckligt program, som den egna valanalysen konstaterade.
För det andra, analysen. Under alla år som jag skrivit om dessa frågor har det varit svårt att få underlag från statliga myndigheter om hur de sammantagna behoven egentligen ser ut, vare sig det gällt nyanlända elever, hälso- och sjukvård eller arbetsmarknad. Fredrik Reinfeldts regeringsår förvärrade situationen drastiskt.
LO-ekonomen Torbjörn Hållö har rätt när han föreslår en samlad utredning om vad befolkningsökningen betyder för Sverige (som i Norge 2017). En sådan utredning bör behandla både utmaningar och möjligheter, och kan finansieras av arbetarrörelsen själv om inte regeringen gör det.
Saknats balans i debattklimatet
Slutligen, det offentliga samtalet. Många har ett ansvar för det debattklimat som Åsa Eriksson beskriver. Tyvärr även LO och ett antal fackförbund, som alltför ensidigt stött opinionsbildning som brännmärkt beskrivningar av problemen i miljonprogramsområdena eller försök att diskutera migrationspolitiken.
Sverige hade till exempel kunnat avstå från den ”flyktingamnesti” som Miljöpartiet drev igenom, och i stället sett till att fler som fått avslag på sina ansökningar verkligen lämnade landet, samtidigt som vi förblivit ett av de mest öppna EU-länderna. Nu har pendeln istället slagit över i en alltför restriktiv hållning.
Det finns många lärdomar att dra. Här är en av de viktigaste: Arbetsgrupperna som tar fram förslag inför partikongressen 2025 räcker inte.
Budgetmotionerna i riksdagen måste redan nu ge tillräckligt utrymme för investeringar mot segregationen. Annars blir det svårt att på allvar förändra situationen vid en valseger 2026.
