Turkiets diktatorlika president Erdogan har låtit fängsla minst 5 000 folkvalda och politiska motståndare.

Han har öppet förklarat att ”demokrati inte är målet”. Han har lämnat Istanbulkonventionen och klassat våldtäkt inom äktenskapet som en familjeangelägenhet.

Nyligen avslöjades att Erdogans regering också notoriskt och strukturerat sprider lögner om Sverige genom den regeringskontrollerade nyhetsbyrån Anadolu Agency, bland annat att svenska myndigheter kidnappar muslimska barn.

Erdogan och hans politiska etablissemang har också blivit den högsta beskyddaren av några av de värsta gängledarna som den senaste tiden har stått bakom de fruktansvärda skjutningarna i Sverige.

För att Turkiet ska släppa in Sverige i Nato kräver Erdogan att Sverige ska inskränka yttrandefriheten och montera ned delar av vår demokrati.

Så agerar en demokratins dödgrävare.

Kristersson börjar bli pinsam

Ungerns ultrahögerregering har reagerat på ett inslag i SVT Nyheter om Ungerns väg bort från demokrati (Ungern klassas inte längre som en demokrati i EU-parlamentets sammanställning) och ställde i början av veckan snarlika krav på Sverige som Turkiet gör.

Att böja sig för dessa mafiosos är naturligtvis uteslutet och Kristerssons duckande och skrapande med foten inför de diktatoriska ledare börjar bli ordentligt pinsamt.

Så det borde vara självklart: Dra tillbaka Sveriges natoansökan hellre än att inskränka den svenska demokratin.

Men ett sådant krav öppnar för en rad nya frågor.

Vad är i så fall plan B?

Mest naturligt är att Sverige i stället utvecklar bilaterala avtal med grannländer och USA. Alltså den väg vi redan hade vandrat ett långt stycke på när vi lämnade in vår Natoansökan.

Det militära samarbetet var mycket omfattande långt före Ukrainakriget, även om vi intalade oss att vi var neutrala och militärt oavhängiga.

Men även den strategin har problem. Det politiska läget har nämligen grundligt förändrats.

Det gäller inte minst de politiska stämningarna i USA.

Bilaterala överenskommelser med Trump?

När jag 2012 mötte Mitt Romney, republikanernas presidentkandidat i valet samma år, var han den värdekonservative motståndaren till Barack Obamas framtidsvisioner.

När Mitt Romney häromdagen, elva år senare, hoppade av politiken gjorde han det som en av få republikaner som öppet motsatte sig den högervåg som sköljt över amerikansk politik.

Han var ensam republikansk senator som röstade för att Donald Trump skulle fällas i riksrättsmålet. Och en av sju republikanska senatorer som röstade för att Trump skulle fällas i riksrätten för anstiftan till uppror efter stormningen av Kapitolium.

Det politiska klimatet har kantrat.

Om Trump vinner är det inte Romneys värdekonservatism utan Trumps hat mot demokratin som styr USA.

Bilaterala överenskommelser med Sverige är då ointressanta.

Trump har redan kritiserat USA:s stöd till Ukraina och vill minska eller helt upphöra med USA:s stöd om han väljs till president. Han pratar uppskattande om Putin och har kallat honom ett geni. Han har hyllat en världsordning som ligger förvillande nära Putins vilja att dela upp världen i intressesfärer.

Nato blir då garanten för den amerikanska intressesfären. Ukraina får i stället européerna stödja om de nu motsätter sig Putins uppdelning.

USA behöver inte oss

Visst kan USA i dag se det som en fördel att få med Sverige i Nato.

Men USA:s obefintliga reaktioner på Turkiets och Ungerns försök att stänga oss ute talar ett tydligare språk.

I valet mellan Sverige och Turkiet väljer USA Turkiet sju dagar i veckan.

USA behöver oss inte.

Rävsaxen för Sverige är därmed värre än vad Natoanhängarna gör gällande och vi måste komma bort från villfarelsen att ett Natomedlemskap är självklart.

Vare sig vi vill gå med i Nato eller om vi vill hoppa av måste vi på allvar börja diskutera hur vi ska gå vidare från det läge vi är i nu.

Att fortsätta se Kristersson och Billström svinböja sig inför demokratihatande despoter är det sämsta alternativet.

Vi måste bredda debatten.

Och den här gången måste hela svenska folket bjudas med i debatten.