Anebyhus i konkurs: Varslade snickare har inte råd med mat

Snickaren Klas Holm blev tvungen att åka raka vägen hem från sin arbetsplats Anebyhus när han fick konkursbeskedet, då i slutet av augusti.

Han har jobbat på den anrika trähustillverkarens produktionsanläggning i småländska Åseda i 25 år.

I sin roll som fackligt förtroendevald för GS på arbetsplatsen fick han beskedet innan resten av femtiotalet kollegor som också jobbade i fabriken.

– Många av oss känner varandra utan och innan, vi har jobbat ihop i så många år. Jag hade aldrig klarat av att hålla masken och blev rädd att avslöja mig. Jag blev tvungen att skriva på ett sekretessavtal med tystnadsplikt. Hade jag avslöjat något hade jag fått betala skadestånd.

Skyllde på solceller

Till kollegorna, som stod och jobbade med verktyg, hörselskydd, stora träskivor och rödmålade plankor framför sig, drog han till med en vit lögn när han kom ut ur mötesrummet.

Han sa att de där solcellerna som han skulle sätta upp på huset hemma äntligen hade anlänt. Så han var tvungen att dra i brådrasket för att ta emot leveransen.

– Sedan hade jag fruktansvärt ont i magen i flera dagar och kunde inte sova på nätterna. Jag mådde inte alls bra.

Det dröjde dock bara några få dygn tills allt var officiellt. Samtliga kollegor kallades till möte en morgon några dagar senare och fick beskedet av en ledsen fabrikschef.

Klas Holm var på plats när ledningen kom med de ödesdigra nyheterna. Redan från tisdag den 29 augusti var de anställda arbetsbefriade och fick inte komma till arbetsplatsen.

Men i en månad framåt ska medarbetarna vara redo att rycka in om konkursförvaltaren bedömer att deras arbetskraft behövs.

– Ja, vad ska man säga. Det här är förstås oerhört tungt för de flesta av oss, säger Klas Holm.

Flera varsel

Han konstaterar att kollegiet under det senaste året har gått igenom flera olika varselvågor. För ett år sedan var man omkring 230 anställda.

I augusti i fjol varslades en tredjedel, i januari genomfördes en rekonstruktion med nya varsel.

Bland de sista dryga 80-talet som fram tills nyss jobbade kvar, fanns omkring femtiotalet arbetare i fabrikerna i Åseda och orten Klöverfors några kilometer bort. Resten av de drabbade är tjänstemän.

– Vi som var kvar nu är vi som har jobbat i företaget allra längst. Vi trivdes verkligen på vår arbetsplats och med varandra. Ett konkursbesked blir så abrupt. Ena dagen har man ett jobb och kollegor, andra dagen står man helt utan och vet ingenting om framtiden.

Telefonjour för kollegor

Själv försöker Klas Holm hålla i sina vardagsrutiner trots att allt är upp och ner. Han ställer klockan på samma tid som vanligt på morgonen och försöker sysselsätta sig med solcellsfix och annat snickeri på huset hemma under dagarna.

Dessutom har han alltid sin telefon på. Som förtroendevald tar han sitt uppdrag på största allvar. Medlemmarna vet att det kan ringa när som helst.

– Skulle någon ringa på natten så svarar jag då också. I en kris som denna behöver den som är förtroendevald alltid gå att nå, tänker jag. Folk behöver prata av sig, man mår inte bra av att gå omkring i tystnad ensam hemma när man är med om något sådant här.

Ändå har Klas än så länge få egentliga svar att ge. De långa och ständiga telefonsamtalen går framför allt åt till att vara en stöttande arbetskamrat, vän och kollega. 

Sista lönen slut

– Jag försöker svara på frågor, många undrar när lönegarantipengarna betalas ut. Det är stressande att det dröjer. Vi har medlemmar som faktiskt inte har råd att köpa mat nu. Förhoppningsvis ska pengarna betalas ut den 25 september enligt konkursförvaltaren, men dit är det fortfarande många dagar.

Konkursförvaltaren har gått ut och sagt att ”förhoppningarna är goda” för att hitta en köpare som vill ta över verksamheten. Då kanske en ny ägare vill återanställa de varslade.

Men det finns det inga som helst garantier för, varken att ett köp alls går i lås eller att en ny arbetsgivare vill ha just Klas Holm och hans kollegor eller att det i så fall finns behov av alla.

Saknar att ses

–  Det vi saknar mest är en plats att träffas på. Vi har inte tillgång till arbetsplatsen längre och vi bor utspritt, runt fem mil i radie runt Åseda, säger Klas.

Dessutom, säger han, har de flesta just nu inte råd till de bensinpengar det skulle kosta att ta sig. Därför får de nöja sig med att höras på telefon.

– Vi har en i styrelsen som bor i själva Åseda, han stämde träff med några medlemmar på ett fik häromdagen. Bara för att folk skulle få möjlighet att ses och prata. Men det är ju långt ifrån alla som bor där och har gångavstånd.