Så omfamnar Gen Z hopplösheten i gig-ekonomins tid

ESSÄ. I skräckfilmen ”Talk To Me” av Youtuber-duon The Phillipous som nyligen hade premiär centreras narrativet kring unga amerikaner som söker eskapism, underhållning och chock via en balsamerad hand som länkar dem till andevärlden. 

När de sätter sin hand i den och ber den att ”tala till mig”, öppnas en portal och ungdomarna blir besatta av en demon under en kort stund. Dessa besatta ögonblick filmas av de andra på plats, postas på sociala medier och blir virala. 

Filmens röda tråd berättar om unga människor drivna av ångest och som söker sig till fara och ritual för att komma ur sig själva. Titeln är nästan bedjande om att någon ska ”tala till mig”, som att karaktärerna ber om hjälp. 

Vi ser just nu den största generationen unga i historien, som enligt WHO består av 1.8 miljarder i åldern 10-24 år (2022). 

Det är en stark röst som ska ta över framtiden. Och Generation Z mår, precis som visas i många fler filmer och tv-serier, inte bra.

Nya klassklyftor växer fram

I Aftonbladet skriver Elsa Alm att 54% av män och 40% av kvinnor i Sverige anser att utvecklingen går åt fel håll, eftersom de redan förstått att de kommer få det sämre än sina föräldrar. 

Nya klassklyftor växer fram, inte minst mellan generationer. En hel generation berövas rätten att riktigt få bli vuxna, men bannas samtidigt för att vara ”unika snöflingor”. 

Framtidstron, viljan till att ta över och föra vidare verkar tyna bort. 

Sverige är föga förvånande inte ensamt om den här utvecklingen. Den brittiske journalisten Owen Jones satt nyligen i brittisk morgon-TV och beskrev ett liknande scenario för Storbritannien. 

Gig-ekonomin bygger upp en mass-osäkerhet som också underbygger ungas sociala värderingar. Man fetischerar husägande, men gör det till en omöjlig dröm för unga. Samtidigt är de unga generationerna mer utbildade än någonsin, vilket inte bara gör dem mer skuldsatta, utan också än mer snuvade på de framtidsutsikter de investerat så mycket studielån i. 

Hopplös inställning till framtiden

Denna hopplösa inställning till sin egen framtid sträcker sig också långt utanför Europa. I Kina har generationen och känslan också fått ett namn; Sang-kulturen, med en tillhörande anti-aktivitet; att lägga sig ner platt. 

Termen, 丧文化 sàng wénhuà, betyder bokstavligen ”sorg-kultur” och innefattar allt från pessimism och förnekelse till frustration och uppgivenhet. 

Mer konkret innebär Sang att man har en brist på motivation, bryr sig mindre eller inte alls om sitt arbete, verkar apatisk och uppgiven. 

I Kina har Sang uppstått ur ett betydligt hårdare klimat, kanske främst exemplifierat med det så kallade ”996”-fenomement, att arbeta från 9 till 9, sex dagar i veckan. I kombination med ökade livsomkostnader, dåliga löner, skarp konkurrens och urbana miljöer i förfall. 

Unga kineser känner sig fångade oavsett hur hårt de arbetar och hur mycket de försöker. 

Hopplösheten hjälps heller inte av president Xi Jinping i ett tal i maj 2023 uppmanade unga att ”äta bitterhet”, det vill säga inte fnysa åt enkla eller manuella jobb. 

Sedd i den större kontexten av extrem positiv energi, optimism och inspiration som driver den politiska diskursen i Xi Jinping-eran, föll det inte i god jord. 

”Be oss äta bitterhet”

Journalisten John Liu twittrade exempelvis om studenter som uttryckt att ”be oss äta bitterhet är som ett svek, ett sätt att hoppas att vi villkorslöst ska vara dedikerade till uppgifter de själva vägrar göra” (31:a maj 2023). 

Men redan långt innan talet hade Sang-kulturen och att ligga platt sakta gått över i ”bai lan”, att låta allt ruttna. Att fullständigt släppa taget fångas effektivt i det skämtsamma uttrycket  ”Döda grisar är inte rädda för kokande vatten”.

Sangkulturen uttrycks också tydligare online med hjälp av memes. Inte minst är den grovt själv-utlämnande och ofta nedvärderande. 

I stället för att fortsätta stå rakryggad, ett underdog-narrativ om man så vill, så subverserar Sang visuellt dessa idéer om den starka arbetaren och skrattar åt dess meningslöshet. 

Den första och mest kända memen är en bild av den uppgivne TV-karaktären Ge You, som inte kommer upp ur soffan. Men du kan också hitta Sang om du exempelvis befinner dig i finansdistriktet i Beijing, genom att köpa en ” Can’t-Afford-To-Buy-A-House Iced Lemon Tea”. 

Det som tidigare ansågs skamfyllt utgår man nu ifrån, en loser-attityd i stil med ”Jag är inte värd ett skit. Så nu lägger jag mig ner och metaforiskt dör”. 

Frustrationen speglas i ekonomisyn

Frustrationen speglas också i en syn på ekonomi som temporär. I en omtalad scen från amerikanska sitcomen ”Parks and Recreation” har karaktärerna Tom och Donna en dag varje år de kallar ”Treat Yo Self”, där de spenderar pengar på sig själva en hel dag. 

I verklighetens tiktok ser vi en ung amerikansk man köpa drycker på Starbucks med en voice-over som säger ”Till er som skäms över de onödiga saker ni köper: om det håller dig vid liv är de nödvändiga”. 

I Sydkorea kallas motsvarigheten för ”Fuck it-pengar”, en kombination av orden shibal (en svordom för frustration) och biyong (utgift) och refererar till att impulsivt spendera när man lever under stress. 

Varför spara till hus, familj eller pension när du kan äta en god stek, dricka en lyxig cocktail eller åka taxi nu? 

Fuck-it-pengarna speglas också i svensk debatt. Studenten Nathan Carlshamre skriver i Aftonbladet om hur han ser andra unga bryta ihop på tiktok för att inget verkar spela någon roll. ”Vi studerar för att arbeta, vi arbetar för att producera, vi producerar för att konsumera. Vi konsumerar för att orka börja om igen när solen gått upp” (mars 2023).  

I samband med att framtiden verkar krympa eller försvinna helt för unga, växer den vaga och ambivalenta tiden mellan barndom och vuxenhet i har beskrivits som ”väntetid”, eller ”waithood”. Antropologen Adeline Masquelier beskriver begreppet som en förlängd tonårstid och tittar specifikt på Mellanöstern och Nordafrika. 

Unga stannar i ett mellanting

När fler unga kommer ut på en arbetsmarknad som inte förmår möta behoven eller har kapacitet att anställa på grund av lokala ekonomier, så stannar unga i ett mellanting, stagnerar hjälplöst och blir både skuldsatta och uttråkade (Masquelier 2013: 474). 

Några Zambiska män som intervjuas av Masquelier uttrycker det som att vara ”stuck in the compound”, eller att ha ”fastnat i ett läger” (Masquelier, 2013: 473).

Detta väntanskap leder också till kreativ torka. 

2014 skrev journalisten Spencer Tweedy i den då mycket populära amerikanska populärkulturtidningen Rookie Mag om denna paradox. Ditt trista jobb eller utbildning kan bli farlig, för drömmar har blivit ouppnåeliga och därmed outhärdliga. 

För att överleva måste man i stället undvika att längta. I en video-essä om Taiwans unga i waithood från juli 2023 ser vi en ung man som arbetar som matbud  i Taipei.  På sin moped i regnrock genom gatornas myller och upp och ner för trappor där han lämnar påsar med mat hör vi honom berätta han om det liv han väntar på och har utbildat sig till. Istället för att hyra dyr lägenhet i Taipei så pendlar han flera timmar varje dag. ”Jag ville bli filmskapare och beröra människor. Nu är jag 25 år och försöker bara få allt att gå ihop” (CNA Insider). 

Begripliggöra hopplösheten

Men att möta hopplösheten är inte bara att acceptera den, utan också att begripliggöra den. Sangs tydliga visuella språk påminner andra om att den imaginära tävlingen kanske går att lämna. 

Måste man gå en väg som andra satt upp?  Vad finns det bortom dagens konsumerande, liberala subjekt? 

Om misslyckandet, att välja bort det som klassats som ett lyckligt liv, istället blir en utgångspunkt, inte ett slut, så öppnar sig också nya möjligheter. Tänk om denna väntan är precis vad som krävs, när det övergripande samtalet verkar enats om att Accelerationismen, att allt snabbas upp, är samtidens enda mått?  

Sett ur ett annat perspektiv blir att ”låta allt ruttna” plötsligt en riktig frigörelse, ett uppror och kanske till och med en ny slags klasskamp. En demonisk hand som talar direkt till desperationen.