Elon Musk verkar inte riktigt förstå att andra människor finns

RECENSION. Walter Isaacsons nya Elon Musik-biografi är en rejäl klomp. 98 kapitel. Bara kapitelförteckningen upptar fyra sidor. 

Någon borde ha kunnat få stryka lite. Men Isaacson har tidigare också gett ut niohundra mastodontsidor om Henry Kissinger, så vad vet jag. 

En journalist med dryga femtio års erfarenhet och ett gäng böcker under bältet borde ändå veta att det inte bara handlar om att återge en historia eller en intervju rakt av.

Till och med i en officiell biografi som vill stryka föremålet lite medhårs, bör det kunna finnas  uppföljningsfrågor. Särskilt som han under de år han följer Musk också intervjuar vänner, familj och några fiender. Men icke.

Det kanske mest komiska exemplet är från en födelsedagsfest där Musk utmanar en 160 kg tung sumomästare. Han ska ha lyckats judo-kasta honom, men skadade sig och fick problem med nacksmärta. 

Jag köper helt att män överskattar sina förmågor och skadar sig, men just en sån prestation kanske man ska bekräfta. 

(Det finns bildbevis på att han stod i sumoringen, men varken video eller stillbild på att sumobrottaren faktiskt besegrades.)

Väsentligare är då att händelser, känslor, eller tekniska specifikationer sällan får någon fördjupning, eller görs lite mer förståeliga. 

Musk ville köpta Twitter som skolgård

När någon säger att förvärvet av Twitter handlade om att Elon Musk varit mobbad och nu vill ”köpa skolgården” – en kommentar från Musk, kanske? Eller att han plågades av att hans dotter blivit vänster och menade att hon radikaliserats på just Twitter. 

För den delen: alla gånger som författaren hävdar att ett visst beslut var korrekt eller smart, men utan vidare förklaring; när det är helt godtyckligt om man får veta vad som Hände Sen? 

Kontrasten blir i vissa fall absurd mellan de extremt noggranna återgivningarna och de abrupta skutten vidare. 

Det är så många tekniska beskrivningar och händelseförlopp där det är mer eller mindre omöjligt för den genomsnittlige läsaren att bedöma rimlighet. 

Min anteckningsbok är full med sneda krumelurer och centimeterhöga HUR och FÖRKLARA och VARFÖR DÅ. Det borde gå att, säg, ta en avstickare om varför Musk älskar just rostfritt stål så mycket. 

Pyttesmå miljö- och personbeskrivningar

I stället bjuds plötsliga pyttesmå miljö- och personbeskrivningar, om Elons hårlösa armar eller en frisering som får honom att se ut som en nordkoreansk pamp på väg till avrättning.

Helheten blir som en kompilation av djuplodande long-reads om Elon Musk AB, med några  ofullständiga skvättar här och där av hans inre: 

En droppe där Elon säger att han inte vill ta ayahuasca för han har begravt sina känslor så djupt och kan inte låta dem komma fram. 

En blänkning om att Musk älskar spel men att han är nästan oförmögen att samarbeta – till och med om det är den faktiskt bästa strategin. 

En smula om ett extremt beroende av tydlig uppskattning för sina prestationer. 

En liten hickning om att han avskyr sin far samtidigt som folk säger att de påminner om varandra. Upprepade noga försäkranden om att han älskar sina barn, men mycket lite som faktiskt pekar på det. 

En formulering om hans ”apokalyptiska belägringsmentalitet” som får en att skrika MEEEEER. Särskilt om man kopplar ihop det med barnen, slår det mig nu. Elon Musk samlar på sig barn i och utanför förhållanden som om de var en resurs i en bunker.

Har Musk haft två icke rumsrena taxar?

Av någon anledning är detaljen jag inte kan släppa de två tillfällen där det dyker upp en icke rumsren tax. Är det samma tax eller har Elon haft två? 

Fostrar han djur på samma sätt som han säger sig fostra sonen X, utan pekpinnar eller skyddsräcken? 

Det hade nästan kunnat vara ett elegant grepp, att boken skrivs i samma anda som Musk förhåller sig till världen. Definitiva påståenden, inget utrymme för förtydliganden, snabbt gå vidare till nästa sak utan att förklara sig. 

De små glimtarna av mänsklighet avslöjar ibland kanske något om Isaacson själv, till exempel en dejt med artisten Grimes, senare fru nummer tre, då hon säger att Elon påminner henne om Gandalf. 

Hans reaktion? Att genast ställa fem kontrollfrågor för att kolla att hon är en äkta Tolkien-skalle. 

En helt vanlig gullig dejt-anekdot! Precis som när han under bröllopsvalsen viskar till sin nyblivna (första) fru att det är han som är alfa i det här förhållandet.

Notera dock: Han har exakt samma inställning till folk han jobbar med – börjar kasta ifrågasättanden och detaljfrågor på dem med noll acceptans för tvekan, men ballar ur helt om någon ens antyder att han själv skulle kunna ha fel. 

Kan inte ta in att andra människor finns

Oavsett de möjliga diagnoser Musk själv och andra spekulerar i, verkar det genomgående vara så att han inte riktigt kan ta in att andra människor liksom… finns. 

Inte bara att Teslachefen kräver orimliga arbetstider och lojalitet, eller tycker att de flesta är lite korkade, utan att han inte verkar reflektera över att kollegor och anställda kan ha känslor eller reaktioner. 

För att inte tala om att han ofta inte ens minns sina egna aggressioner.  

Han vill rädda mänskligheten, men bara på sitt sätt. Kan ta in feedback på detaljer, men inte anpassa den enorma totalplanen bara han förstår. 

Vansinniga idéer och orimliga deadlines

Många enskilda övertygelser skulle kunna vara fantastiska. 

Det är till exempel helt rimligt att olika roller i ett företag helst ska förstå alla leden i en produktion, så att verkligheten och ritningen inte behöver krocka hela tiden. 

Ingenjörerna sitter bredvid montörerna, så de genast hör vad som frustrerar dem. Cheferna kan hoppa in och vrida på muttrar när det behövs. Ingenting ska någonsin vara ”för att det är så man gör.”

Vansinniga idéer med orimliga deadlines är standard i Silicon Valley, en VD som kan löda är det inte. 

Däremot är en vansinnig VD som alltid kräver det omöjliga och 120% ohållbart i längden.

Jobba snabbt, ha sönder saker, repeat – visst. Men jobba snabbt, ha sönder människor? Mjä. Man önskar sig kanske ett såhär…  vahettere… fackförbund lite varstans. 

Inte ens den vänligt rapande Isaacson kan göra Elon Musk sympatisk, hur mycket ledsen pojke eller hetsigt geni han än målar upp. 

Det är bokstavligen på bokens två sista sidor som det uttryckligen sägs att Musk är instabil och att hans framgångar kanske inte alltid kan ursäkta hans svinigheter. 

Och då känns det mest som en snitsig övergång så att boken kan få avrundas med de obeskrivligt trötta meningarna: 

”De [innovatörer] kan också vara galna. Galna nog att tro att de kan förändra världen.”