”En gång till – vad fan får vi för pengarna?”
Sparat och gnetat har vi som håller på med tecknade serier gjort i alla tider och det har gett god utväxling på varenda krona, skriver Gunnar Krantz.
Gunnar Krantz om vad seriepolitik kostar i svallvågorna av Leif Östling och Sophia Jarls uttalanden.
KULTURDEBATT. Före detta Scaniachefen Leif Östlings groda ”Vad fan får jag för pengarna?” kan tyckas mild i jämförelse med moderata Sophia Jarls utspel i Norrköping.
En favorit i repris, bara lite mer skruvad. Men ändå värd att titta närmare på. Vad får ni för pengarna egentligen?
Låt oss ta de tecknade serierna som exempel. Länge ansågs serier inte vara kultur. De var något som bekämpades av samhället – av politiker, lärare, bibliotekarier och psykologer. I slutet på 60-talet vände detta, mycket tack pop-konsten.
Plötsligt älskade alla serier – filmregissörer, konstnärer och författare. Men när den svenska kulturpolitiken utreddes 1974 hamnade serierna utanför.
Inte heller fick de vara med i kulturpropositionen 1996 och där befinner vi oss än i dag.
Unik seriekultur
Att vi ändå har en unik och internationellt sett framstående seriekultur beror inte på att man som i Frankrike pekat ut konstformen som en nationell skatt. Det är resultatet av hårt, ofta ideellt arbete och maximering av de små resurser som ändå gått att uppbringa.
Till exempel Kulturrådets stöd till kulturtidskrifter och litteratur. Tack vare dessa har förlag vågat ge ut debutanter och satsa på det nyskapande.
Det har gett oss serietecknare som Joakim Pirinen, Liv Strömquist, Mats Jonsson, Nina Hemmingsson, Daria Bogdanska och Moa Romanova, för att nämna några.
Att vi i dag även har utbildningar och forskning i serieteckning, beror heller inte på att det funnits pengar riktade mot serier. Återigen ligger engagerade individer med en pragmatisk hållning bakom.
Serieskolan i Malmö startade 1999 som en fristående kurs på Kvarnby Folkhögskola. 2001 satsade Kulturskolan i Malmö på serieteckning (först i landet!). År 2011 startade jag den första fristående kursen i serieteckning på Malmö högskola. I dag ingår serier självklart i universitetets forskning.
Vad har ni då fått för de små resurser serierna ändå lyckats få tag på?
Serietecknare i toppklass
Ja, för det första har vi i dag flera generationer serietecknare i absolut internationell toppklass. Serietecknare som når ut både till den breda och den specialintresserade publiken och översätts till andra språk.
För det andra en svensk serieforskning på hög internationell nivå. För det tredje en levande och inkluderande kultur som engagerar barn och vuxna och skapar möten, på utbildningar, kurser, festivaler, seminarier, bokmässor, utställningar och konferenser.
Till det, vilket inte ska underskattas, en förhöjd kunskap i att kommunicera i text och bild. Kunskap med bäring på forskning och andra mer välfinansierade branscher; till exempel barnlitteratur, film och spel.
Allt detta har skapats utan institutionellt stöd och med små resurser. Typiskt nog är det just denna typ av småskalig finansiering som återkommande pekas ut när det ska sparas. Stödet till kulturtidskrifter, litteratur, folkbildning och kulturskola.
Sparat och gnetat har vi som håller på med tecknade serier gjort i alla tider och det har gett god utväxling på varenda krona.
Därför vore det intressant att i stället pröva det omvända. Att ge de svenska serier en substantiell grundfinansiering, förslagsvis motsvarande vad det kostar att producera en enda svensk långfilm.
