Kriminalvården är i kris. 

Eller ja, Kriminalvården har befunnit sig i kris länge. 

För tre år sedan, strax före coronapandemin slog till, berättade kriminalvårdaren och Kumlas fackordförande Thomas Hagsten att Kriminalvården höll på att ”bygga en krutdurk”.

2020 förklarade Hagsten för Sekotidningen hur överbeläggningarna ser ut i praktiken: två fångar i en cell, sömnbrist hos de intagna, stress och brist på sysselsättningar för fångarna på anstalten. 

Sömnberövade, trängda och uttråkade människor leder nästan alltid till problem. I Kriminalvårdens fall kan det handla om människor som i sina fria liv skjutit ihjäl barn i gänguppgörelser. 

I januari i år släppte fackförbundet Seko en larmrapport om läget. Sedan 2020 har överbeläggningarna blivit än värre. 

Helt uteslutet att jobba kvar

Personalbristen är allomfattande. Samtidigt säger 30 procent av tillfrågad personal att de ser det som ”helt uteslutet” eller inte särskilt troligt att de arbetar kvar om två år. Ensamarbetet har också ökat, en form av arbete med de intagna som borde vara förbjuden.

I farliga situationer blir kollegan den närmaste, och ofta enda, tryggheten. 

Kriminalvårdens egen analys tycks stämma överens med fackets. Det är nära nog hopplöst att rekrytera kompetent personal. Risken för infiltration av kriminella element bland personalen har dessutom ökat markant. 

Den där krutdurken Hagsten pratade om för tre år sedan är på väg att smälla. 

Desperata förslag

Det gick, att som Hagsten, förutse den onda spiral Kriminalvården skulle hamna i. Orsakerna stavas den nya kriminalpolitiken med fler intagna och hårdare, alltså längre, straff. 

För den grova brottsligheten och gängkriminaliteten som drabbat Sverige är det i stort nödvändig politik, men att låta häkten och anstalter hamna på efterkälken av politiken är ett enormt misslyckande. 

Från regeringens håll försöker man nu desperat desarmera situationen, men här är fokuset platsbristen i sig i stället för personalen. 

Den moderata riksdagsledamoten och före detta polisen Fredrik Kärrholm – i fiktionens värld en man som bara hade kunnat bli till om Mussolini skrivit Kling och Klang – aviserade i början av augusti att regeringen nu vill utforska om Sverige kan hyra fängelseplatser utomlands. 

”Som att kissa på sig”

Både Norge och Belgien har testat modellen. Båda har kritiserats hårt, och har i båda fallen bara gett tillfällig respit. ”Som att kissa på sig”, som en forskare beskrev förslaget för SVT. ”Det värmer här och nu men så blir det hårt och kallt igen”.

Samma Kärrholm har för övrigt propagerat för dubbelbeläggningar i celler som dem på Kumla. Alltså det som Hagsten kallade krutdurken med ökat hot och våld mot personalen som direkt konsekvens.

En idé så dum att den numera klassiska fängelseserien Orange is the New Black baserade en hel säsong på den idiotsnåla reformen. 

Andra högerdebattörer vill se en privatisering av Kriminalvården. En tanke som vore skrattretande om den inte vore så katastrofal. 

Landets mest respekterade

Bättre förslag kommer från Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren. Han vill för mindre belastade fångar utöka möjligheten till elektronisk övervakning – fotboja och hem- eller områdesarrest. 

Det skulle väsentligt minska trycket på häkten och anstalter. Ändå är det bara ett halvt svar. 

För att rekrytera personal och få befintlig personal att stanna inom yrket måste Kriminalvårdens kris både börja och sluta i personalfrågorna. 

Det handlar om löner, villkor och förmåner. 

Att höra till dem som efter straff har till yrke att hantera de gängkriminella borde innebära att ha ett av de mest respekterade jobben i landet.

I dag är det istället ett jobb där du riskerar att bli misshandlad av barnamördare.