Vad kostar ett champagnemingel på Sagerska Palatset? Vem tar notan?

I en text från 3:e augusti menar Jonas Gardell att minglet är ett ypperligt tillfälle att ställa makten till svars. Över rosa bubbel ska han se Ulf Kristersson i ögonen och fråga hur han så ledigt samarbetar med Björn Söders parti – det som försöker kleta pedofili över hbtq-världen. 

Men när bilderna på hbtq-elitens besök hos Kristersson kablas ut ser många av oss bara en glatt leende legitimering av en regering som skriver under på Sverigedemokraternas politik. 

Är det vi som har fel, eller Gardell?

Hånade personer med aids

2010 sjöng Elton John på radio-personligheten Rush Limbaughs bröllop. Limbaugh var en agitator för ytterhögern. Under aids-krisen hade han ett inslag i sitt radioprogram kallat “AIDS Updates”. Där hånade han personer som nyligen avlidit i sjukdomen och spelade låtar som “Looking For Love in all the Wrong Places” och “Kiss Him Goodbye”. 

John och Limbaugh lärde känna varandra på någon sorts lyxresort på Hawaii och när Limbaugh blev sjuk under semestern hörde Elton John av sig till hans fru. En vänskap formades som alltså mynnade ut i att Elton John uppträdde på radiomannens bröllop. 

För detta fick han enligt uppgift en miljon dollar som gick in i hans aids-stiftelse. 

2014 kommenterade Elton John vänskapen: “med människor som Rush Limbaugh, eller folk som gör dig arg ibland, är dialog den enda vägen framåt”. Men Limbaugh fortsatte att attackera sexuella minoriteter fram till sin död 2021. 

Positiv pinkwashing

“Groteskt”, “oacceptabelt”, “djupt förolämpande” tycker Ulf Kristersson det är att Björn Söder i flera inlägg på sociala medier med manipulerade bilder och rena påståenden gjorde kopplingar mellan Pride och pedofili.  

Störande förstås, men statsministern behöver ingen ursäkt. 

#pinkwashingisnotnecessarilybad hashtaggar Ecce Homo-fotografen Elisabeth Ohlson sina mingelbilder från Sagerska. Pinkwashing är namnet på en strategi som går ut på att använda stöd till htbq-samhället som en avledningsmanöver för att legitimera förtryck och våld mot andra grupper eller länder. 

Vad är positiv pinkwashing?

Elitsolidaritet eller godhet?

Historien om Elton Johns och Rush Limbaughs vänskap kan man tolka på två sätt. Antingen kan man tänka att Elton John helt enkelt har en så stor själ att han liksom kan se det goda i vem som helst. Att artisten höjer sig över världsliga ting som att han på andra sidan bordet har byggt sin karriär på att skada hbtq-världen. 

Eller så kan man se det som en sorts elitsolidaritet, där makt och pengar förbrödrar mer än sexuell identitet, en aningslöshet som kommer av en förhöjd position. 

Man kan antingen tänka: fan vad fint av Elton att liksom stå över futtiga mänskliga skillnader som att vännen tjänat sina pengar på att hetsa mot döende bögar och se människan därinne. 

Eller så kan man kanske tycka att miljardärer har råd att spela schack med fienden för att inget som hatpredikanter spyr ut sig kommer påverka dem i slutändan ändå. 

Maktcentrat är borgerligt

I Gardells krönika inför minglet skriver han flera gånger att han vet att Ulf Kristerssons engagemang är äkta utan att ge exempel på hur engagemanget ser ut, vilka resultat det haft. 

Det känns intimt. Lita på mig, han är sjyst. Han har gått i Pride-paraden. 

Om någonting är “oacceptabelt” innebär det att det genast måste förändras. Men någon förändring har inte skett, regeringens förhållande till SD är oförändrat. Att fördöma utan att handla kostar ingenting. Så är regeringen hbtq-vänlig? Är Ulf Kristerssons engagemang verkligen äkta? 

Maktcentra i den svenska hbtq-världen är, tvärtemot den bild som Björn Söder-typer målar upp, borgerliga. Den tidiga gayrörelsen var i stor utsträckning vänster men på nittiotalet ersattes den med politiskt inriktade tidningen Reporter av livsstilsmagasinet QX. När Stockholm fick Europride mynnade frigörelseveckan ut i Stockholm Pride. 

Det proggiga oket lämnades därhän (eller splittrades av till Pride House) till förmån för bred schlagerfest. Partier som nyligen – ibland fortfarande – röstade emot hbtq-samhällets rättigheter släpptes in i värmen. 

Upp och ner med regnbågsflaggan

Ebba Busch gick i paraden 2016, kritiserade den för att bidra till sexualiseringen av samhället i Dagen 2018, gick i paraden igen 2019, kritiserade återigen Pride i QX 2021, och så vidare. Upp med regnbågsflaggan, ner med regnbågsflaggan. 

Stockholm Pride har haft som strategi att bjuda in kontroversiella talare som Glenn Hysén och Jan Guillou (två offentliga personer som tidigare uttalat sig negativt om hbtq-personer).

Ju fler som fick plats under paraplyet, desto större blev regnbågsfamiljen. 

Samtidigt har föreningen Stockholm Pride inte dragit sig för att kritisera vänsterpolitiska queers som använt paraden för att göra politiska utspel. Redan i slutet av 00-talet försökte man förbjuda Antifascistisk Aktion från att delta i paraden. 2011 kritiserade man att nätverket Ofog protesterat mot militärens medverkan i paraden. 

Vill avlägsna grupper

I år är det Stockholm Prides vice ordförande Michal Budryk som beklagar bristen på möjligheter att “avlägsna” grupper som Queers Against Fascism och Rojavakommitteerna från paraden. 

Budryk menar att protester mot Erdogan inte “hör hemma” i Pridefestandet. Givetvis har han fel. För en månad sedan stängdes Pride-paraden i Istanbul ner av polis. Om man inte förstår hur protester mot en hbtq-fientlig makt hör hemma i paraden har man nog förirrat sig in i en organisation som representeras av regnbågsflaggan. 

I sin uppföljande krönika, eftermingel-analysen, skriver Gardell att han är glad att statsministern “satte ner foten” i en TV4-intervju (“oacceptabelt”, “groteskt”, “förolämpande”). Men ännu finns saker att dryfta, så han bjuder Kristersson till middag hemma hos sig. De ska fortsätta samtalet. Expressen rapporterar ivrigt att Kristersson tackar ja. 

Måste finnas en nyttoanalys

Men Sverigedemokratens åsikter är ju dock långt ifrån unika för honom och problemet är ju inte personen Björn Söder, utan normaliseringen av ett högerextremt parti. 

Det måste finnas en nyttoanalys i hur man minglar med makten. Tjänar hbtq-samhället på att QX-redaktionen käkar snittar med Ulf Kristersson – eller tjänar Kristerssons regering på att ha en smilande hbtq-elit på besök, samtidigt som han samarbetar med de som vill oss ont? 

Om mingelgränsen inte går vid samarbete med högerextremisterna, var exakt går den?

Hbtq-etablissemanget verkar yrvakna inför kritiken mot medverkan på minglet. Gardell skriver att tillställningen var viktig, en viktig signal, “På samma sätt som när kronprinsessan Victoria kom till QX Gaygala 2013”.

“The people who grinned themselves to death/Smiled so much, they failed to take a breath/And even when their kids were starving/They all thought the queen was charming”, sjöng Housemartins på åttiotalet. 

Jonas Gardell skriver att “vi” trots allt inte är nöjda, och jag undrar vilka”vi” är? På bilderna från Sagerska ser alla väldigt glad och nöjda ut. Allra mest Ulf Kristersson.