Undersköterskan Per Stocke gick in i väggen under pandemin: ”Ångrar ingenting”

– Jag har tappat räkningen på hur många jag satt och höll i handen när de gick bort. Det är tungt som fan att bära med sig det. Även om det är en del av jobbet så var det i sådana extrema proportioner.

När pandemin rullade in över Sverige bestämde sig Per Stocke för att återvända till vården efter sex år då han sysslat med annat.

– Jag kunde inte sitta still och rulla tummarna och låta andra jobba när jag är utbildade. Man såg på nyheterna överallt runt om i världen och särskilt i Italien. Det var otroligt starka bilder.

Så i april 2020, när den första vågen slog till, klev han in på intensivvårdsavdelningen på Södertälje sjukhus och började jobba.

Har minnesluckor

Även om han hade erfarenhet från akutsjukvård tidigare var det som mötte honom då något helt annat.

– Jag har minnesluckor mer eller mindre från april till juni, första vågen. Jag kommer ihåg vissa händelser men det mesta däremellan är borta. Det var fruktansvärt, säger Per Stocke.

En bit in i pandemin infördes ett krisavtal inom vården. Det innebar att de anställda skulle jobba 12,5-timmarspass. Tiden för återhämtning blev minimal.

Trots allt rullade livet på för Per Stocke. Ända till i januari 2022, då pandemin började ebba ut. Då sa kroppen ifrån.

Bröt ihop

– Jag satt och käkade frukost en lördagsmorgon och spillde yoghurt på mina brallor. Då bröt jag ihop. Det var lite yoghurt som fick mig att tippa över. Då förstår man hur skört det är. 

Han blev sjukskriven på heltid i drygt sex månader. Sedan jobbade han 25 procent nästan lika länge. Under den tiden gick han både hos psykolog, kurator och på stresshanteringskurs.

– Jag har haft ett oerhört bra stöd från min arbetsgivare. Min närmsta chef var med mig på mina läkarsamtal, vilket var ett väldigt bra.

Först i december 2022 var han tillbaka på heltid, efter närmare ett års sjukskrivning.

”Det var värt det”

– Men vi är ju inte samma människor som när vi klev in i vården 2020, vi som fortfarande är kvar i dag. Jag tror vi lämnade en stor del av oss där.

Nu är han som sagt tillbaka på heltid och jobbar på som förr, eller inte riktigt som förr.

– Det funkar jättebra. Jag går till jobbet med glädje, men jag har varit tvungen att ställa om mycket i mitt liv. För att orka med. Jag är mycket mer lyhörd på mig själv, mina signaler på vad kroppen orkar eller inte orkar.

Ångrar du att du gick tillbaka till vården?

– Nej, det var värt det. Covid ställde allting på sin spets, men jag är ändå stolt över att jag kavlade upp ärmarna och bara körde.