Redan som barn skolas en fotbollsspelare in i att tänka på kollektivet. Att ingenting är viktigare än gruppen och att laget alltid går före jaget. Ett uppoffrande hemjobb från anfallaren river ner applåder medan mittfältaren täcker upp för sin lagkamrat.

Fotbollens hela väsen genomsyras av kollektivism och solidaritet, men varför sträcker sig inte solidariteten utanför de kritade linjerna?

Anledningen till att jag ställer mig frågan är det uppenbart svala intresset för facklig kamp hos dagens herrfotbollsspelare.

Jag var den enda av truppens 25 spelare som var medlem i Spelarföreningen.

Av GDPR-relaterade skäl kommer det här resonemanget framförallt att bygga på anekdotisk bevisföring och egna upplevelser, och efter 20 år som fotbollsspelare finns det gott om bådadera.

När jag tillträdde som fackligt ombud i min fotbollsförening i fjol visade det sig att jag var den enda av truppens 25 spelare som var medlem i Spelarföreningen, fotbollsspelares fackförening, alltså 4 procent av truppen.

Fotbollens paradox

Enligt en rapport från LO var 70 procent av alla arbetande personer i Sverige år 2022 anslutna till ett fackförbund. I den kanske mer relevanta ålderskategorin 25–29 var 51 procent fackligt anslutna. Så hur kommer det sig då att utövarna av landets överlägset största lagidrott inte värnar kollektivet mer?

Svaret tror jag är ganska enkelt och handlar i mångt och mycket om ekonomisk ojämlikhet. Fotbollen, liksom resten av samhället under det kapitalistiska systemet, är uppbyggd på så vis att eliten tjänar de stora pengarna medan den absoluta majoriteten aldrig når ett proffskontrakt.

Och hur mycket solidaritet kan jag frammana för någon som tjänar 100 gånger så mycket som jag?

Parallellt med att skolas in i kollektivism lär sig unga spelare att det lönar sig att sticka ut, att vara bäst och att maximera möjligheterna till en ekonomiskt gynnsam personlig karriär.

Golfklubbor och Snapchatagenter

När jag skrev mitt första kontrakt var jag 17 år gammal. Lyrisk över att nu vara en avlönad fotbollsspelare funderade jag över vad det skulle innebära för mitt liv. Vad gör man som fotbollsproffs med all ledig tid? Jag köpte såklart en golfklubba och tillsammans med ett par lika nykontrakterade lagkompisar började vi leva proffslivet på golfbanan.

Jag tjänade då 500 kronor i månaden, generöst räknat 5 kronor i timmen. Jag visste också att det fanns spelare i mitt dåvarande lag som tjänade 25 000 kronor i månaden. Vi utförde samma arbetsuppgifter men i kontrakten definierades tydligt våra respektive värden, och tanken slog mig aldrig att det på något sätt var orättvist.

Jag hade bara min agent att lita på i en fotbollsvärld där alla har en egen agenda.

När jag ville vidare i min karriär tog jag hjälp av en agent, dels för att hitta en ny klubb, dels förhandla ett så förmånligt kontrakt som möjligt. Jag har haft turen att de agenter jag jobbat med haft rent mjöl i påsen, och att jag inte hamnat i klorna på Snapchatagenten eller andra lurendrejare.

Absurda klyftor

Jag hade ingen aning om vad fackligt engagemang var och än mindre visste jag att det fanns möjlighet att som fotbollsspelare organisera sig. Jag hade bara min agent att lita på i en fotbollsvärld där alla har en egen agenda.

Nu, drygt tio år efter att jag svingade min första klubba som fotbollsproffs, förstår jag bättre. Jag ser de absurda ekonomiska klyftorna i (fotbolls)världen och inser hur långt borta verkligheten är från mina ideal. Den enorma ojämlikheten krossar alla förhoppningar om kollektivism, för vad har en fotbollsmiljonär för incitament att engagera sig fackligt?

Och hur mycket solidaritet kan jag frammana för någon som tjänar 100 gånger så mycket som jag? Ungefär 4 procent, verkar det som.

  • Svante Hildeman
    Fotbollsspelare