Inte ens Bruce Springsteen kan rädda Göteborg
För Göteborg är Bruce Springsteen en enhörning. Ett magiskt väsen som kan vända det oundvikliga och med rätt ackordföljd och höftrullningar kan rädda livemusiken från hyreshöjningar och nedmonteringar, skriver Jimmy Håkansson.
Jimmy Håkansson om Göteborgs frälsare Bruce Springsteen.
KOMMENTAR. Komikern och Flashback Forever-poddaren Ina Lundström vill göra ett Bruce Springsteen-hattrick. Alltså åka till New Jersey för att höra Jersey-bossen spela Jersey Girl.
Mer än så hann hon knappt säga förrän SVT skickade ett tv-team till majorna för att göra tre halvtimmeslånga avsnitt om hur det går till att gå på spelning.
För någon som har sett larvigt många spelningar i den här hålan är det en deppig insikt att man nu måste åka hela vägen till New Jersey för att njuta av passabel livemusik. Det har varit hårda år för oss tinnitus-junkies.
Först covid och sedan Göteborgs kulturpolitik, det ena mer ödesdigert för utelivet än det andra. För Göteborg älskar inte livemusik, så vida du inte heter Ed Sheeran eller Metallica och säljer merch i lösvikt.
Stadens aviga inställning till kulturliv förevigades av konstprojektet Drömmarnas Monument – ett konstverk som ser ut som ett postapokalyptiskt nomadläger och restes till minne av alla kulturoaser som stängts ner av sura lokalpolitiker.
Just nu ställs det ut mitt på Götaplatsen. Men inte länge till, eftersom sura lokalpolitiker vill stänga ner det.
”Livemusiken frodas i Sverige”
Men allt är inte förlorat, läser jag i Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrås senaste nyhetsbrev. ”Livemusiken frodas i Sverige” skriver de, och väljer det här caset för att styrka sin tes:
”I Göteborg har hotellmagnaten Peter Stordalen byggt om biografen Draken vid Järntorget till konceptet Draken Live där Jill Johnson kommer husera hela hösten.”
Kanske är det bara så att STIM och jag tycker olika kring hur livemusiken räddas.
Men tillbaka till programmet. Hur går man egentligen på spelning 2023? Med tanke på stadens kulturpolitiska specialoperation mot livemusik kan vi alla behöva en påminnelse.
I första avsnittet får jag inte veta mer än att Ina verkligen, verkligen vill höra Jersey Girl framföras i hemstaden. Sedan bombarderas vi av Göteborgsporr:
Stammishaket Red Lion
Ina och kompisen, tillika Brucelovern, Klara kilar förbi stammishaket Red Lion, skateboardåkare rullar runt i ett torrlagt plaskis, goa gubbar förklarar arbetarklassen, det bjussas på gryniga journalklipp på Feskekôrka och på taket på Mariaplans “korv kiosk” spelar någon Bruce-covers.
“Vad handlar den här serien om egentligen?” frågar Ina i andra avsnittet. Och tur är väl det, för jag börjar också undra. De ska åka till New Jersey och se Bruce! Hon och Klara. Och så ska de hinna med att sänka några bärs.
Även om det finns mycket hjärta i produktionen Ina <3 Bruce – som när Ina förlorar sig i likheterna mellan Majornas och New Jerseys hyperlokalpatriotism och kämpar med den omöjliga uppgiften att ranka sina topp fem bästa Springsteen-låtar – känns det stundtals som ett fluffjobb inför de antågande Ullevikonserterna.
Springsteen för femtielfte gången
På lördag kliver Bruce Springsteen och vad som kvarstår av hans E-street band upp på Göteborgsarenan för femtielfte gången i ordningen.
Tre spelningar hinner det bli innan 73-åringen och kompani tar sitt pick och pack och kilar vidare till nästa turnéstopp på listan.
I sina bästa stunder är Ina <3 Bruce en bubblande fangirlresa som påminner mig om den euforiska känslan av att peppa inför ett gig med favvobandet.
Det är nu 31 år sedan Bruce Springsteen skakade om Ullevi till den milda grad att det uppstod sprickor i fundamenten. Om det verkligen stämmer vet jag inte, det spelar mindre roll. Jag vet att det här är stoff som man bygger myter av.
Springsteen en enhöring
För Göteborg är Bruce Springsteen en enhörning. Ett magiskt väsen som kan vända det oundvikliga och med rätt ackordföljd och höftrullningar kan rädda livemusiken från hyreshöjningar och nedmonteringar.
Kanske är detta exakt vad staden behöver. Kanske är det räddningen.
Upprymd och fylld av en känsla att rockkonserter fortfarande kan göra skillnad snubblar jag över en annan nyhet. I skuggan av Springsteens arenamaskineri och Jill Johnsons höstshower läser jag om Sticky Fingers öde.
Denna kroniskt inrökta rockklubb där jag gått på fler spelningar än vad jag kan minnas och dansat sent in på natten på ölklistriga golv sökte konkurs tidigare i vår.
Nu har de högra makterna kommit överens om vad den anrika rockklubben ska lämna plats för.
En minigolfbana.
