Payam Moula kommer aldrig frälsa några krisande män med högerns metoder

KOMMENTAR. Det finns många saker med den traditionella manligheten jag, som kvinna, aldrig kommer att förstå.

Främst bland dem – långt före listpunkter som uppfällda toaringar, att titta på sport med handen i byxorna och andra spaningar direkt från det sena 1900-talets sitcoms – är mäns vurmande för mediokra faderssubstitut. 

I modern tid tänker jag kanske främst på fall som psykologen Jordan B. Petersons armé av hänförda incels, eller den legion av plånböcker på ben som utgör Youtubegurun Andrew Tates fanbase. 

Men de är långt ifrån unika.

Även om vi sorterar bort alla namn jag aldrig lärt mig då de dyrkas av sportfans med händerna i byxorna, har jag träffat min beskärda del av Che-, Dylan- och Nietzschemän. 

Alla med en vördnad inför sina ikoner som påminner om dikten och den förbannad lögnen att tonårstjejer skulle vara de mest tramsigt hängivna fansen.

Moula skrev om krisande unga män

Socialdemokratiska Tidens chefredaktör Payam Moulas senaste text i Svenska Dagbladet, om krisande unga män och vänsterns misslyckande med att nå ut till dem, listar en stor mängd av dessa inflytelserika daddies. 

Houellebecq, Aristoteles, Nietzsche, Epiktetos och Peterson får dela sidplats med de lite mer oväntade P.O. Enquist och kulturredaktören Johannes Klenell. 

Moula tycks mena att vänstern behöver adoptera de konservativas metoder att driva opinion genom starka mansfigurer som pekar med hela handen. 

Hitta ledarfigurer i stället för att hemfalla åt den slavmentalitet som blir resultatet av nyliberalismens grodkokande och nyfascismens landvinningar. 

I alla fall är det vad jag tror att han menar. 

Moula misslyckas nämligen – ironiskt nog i en text som beklagar att vänstermän saknar självförtroendet att vara ledare – att leverera några som helst tydliga och handfasta råd.

Borde det oroa oss att chefredaktören för socialdemokratins stora tanke– och idédebatt-tidskrift tycks ha kapitulerat till en punkt där han ser (visserligen Sveriges starkaste) kulturredaktörer och andra löst definierade vänstertyper som mer ansvariga att forma svenska mäns framtid än hans eget parti?

Ja, troligen. För under den rätt svaga poängen om mäns daddy-behov, ger Moula uttryck för något betydligt viktigare: Den svenska socialdemokratins brist på spirituell näring, gemenskap och moral. 

Består av viss projektion

Låt oss anta att spaningen om vänstermän som saknar självförtroende för sina egna analyser består av viss projektion.

Då kan jag till och med ursäkta att texten tycks reproducera en nidbild av den moderna vänstern som postmodern, identitetspolitisk och elitistisk på ett sätt som utestänger arbetarmän. 

Det är en hypotes sprungen ur en konservativ (och därför mans- och klassföraktande) analys han verkar acceptera – tillsammans med tanken att högern skulle ha mer av ett moraliskt och spirituellt budskap.

Det är nog ingen tillfällighet att incelrörelsen och althögern, båda grupper som påfallande ofta håller med Peterson, är de miljöer som ger upphov till flest masskyttar och skolattacker. 

Vad Peterson och hans gelikar tillför det offentliga samtalet är nämligen inte moral eller andlig näring, utan snarare biologistiska förklaringsmodeller som kan ta deras plats. 

En resignerad, självisk nihilism oförenlig med visioner av den typ Moula tycks efterfråga.

Reaktionär mansrörelse

Den reaktionära mansrörelsen lider av en grundläggande svaghet: Att deras påstådda vinststrategier är ett luftslott, principer skapade för att forma människor in i ett system som – i den mån det någonsin fungerade alls – just nu kollapsar framför våra ögon. 

Även om varje enskild man bäddar sin säng, tar på sig en kavaj, till och med hittar jobb och fru, kommer det aldrig att stoppa de eskalerande klassklyftorna eller skogar från att brinna som en följd av klimatförändringar. 

Därför kommer det heller aldrig att fylla det meningslösa hålet i kavajmannens själ. 

Föreställningen att strukturella problem går att lösa genom individuell utveckling må vara en grundsten för den amerikanska drömmen – men den hör knappast hemma i svensk socialdemokrati. 

Därför gläder det mig trots allt att Payam Moula ger uttryck för tomhetskänslan som kommer med insikten att S-politik i sin nuvarande form är själlös och intetsägande. 

I nästa steg hoppas jag att han vågar gå bortom en vag recension av “vänstern” som grupp och bidra med de visionära tankar han efterlyser från andra.

Om han behöver en ideologisk fadersgestalt föreslår jag att han, i stället för att snegla mot världens högermän, ser till grundaren av tidningen för vilken han är chefredaktör. 

Branting var övertygad marxist

Hjalmar Branting var inte bara inblandad i flera av de reformer som skapade det Sverige vi lever i idag. Han var också en övertygad marxist som slogs för idén att arbetarklassen förtjänar bildning lika mycket som social och ekonomisk rättvisa.

Det var, i hans tycke, en förutsättning för det han refererade till i sitt första maj-tal 1890: 

Socialisten Ferdinand Lassalles vision om att arbetarklassen skulle bygga framtidens kyrka. Med en “säkrare grund än bibelsagan en gång gav åt den kristna”. 

Lassalle, som i The Working Man’s Programme skrev:

“Nothing is more calculated to impress upon a class a worthy and moral character, than the consciousness that it is destined to become a ruling class, that it is called upon to raise the principle of its class to the principle of the entire age, to convert its idea into the leading idea of the whole of society and thus to form this society by impressing upon it its own character.”

Vänstern saknar inte moral. Om något är det den glöd och heliga vrede som föds ur vetskapen att man har moraliskt rätt som håller rörelsen vid liv, om än på utmattad sparlåga.

Våga prata fördelningspolitik

Jag hoppas att vad Moula egentligen efterfrågar är att vänstern, inklusive den del av den han företräder, ska prata mer om det i stället för att cuckas in i en politisk kapprustning för hårdare tag och välfärdschauvinism högern alltid kommer att vinna. 

Våga prata om fördelningspolitik utifrån den politiska analys som format synen på vad som är rätt och fel, inte bara i torr materiell bemärkelse.

Jag förstår att det är svårt när den rådande åsiktskorridoren straffar alla som vågar vara annat än empatilösa individualister.

Men precis som jag tror att den moderna mannen kommer att lyckas slå sig fri från den könsroll som är dömd att göra honom olycklig, tror jag på er, socialdemokrater. 

Ni har ingenting annat att förlora än era bojor.