KOMMENTAR. I början av året fick jag frågan om jag ville bli krönikör i ett av landets mer påtagligt konservativa magasin. Ni vet ett av alla högerprojekt i det spännande och allt mer obefintliga gränslandet mellan ideologisk Moderat och Sverigedemokrat. 

En i mängden i den stora häxgrogg av tweed, USA-importerad antiwokeness, islamkritik, studentföreningen Heimdal och hårdare tag som är att vara svensk intellektuell idag. 

Ärligt talat. Vem ser ens skillnad på en artikel i Axess eller Kvartal längre annat än i brist av redigering? 

Mitt vänliga svar blev att jag behövde tänka på saken. Startskottet för ett par månaders oväntat svår politisk depression brann av. 

Frågan tvingade mig att fundera på vad konceptet sellout egentligen betyder i vår tid.

Lily Zheng och Inge Hansens The Ethical Sellout – maintaining your integrity in the age of compromise definierar den märkliga ångest jag känt under våren. Men boken har som utgångspunkt att snarare guida mig till acceptans för situationen. ”Shame itself is a powerful and potentially damaging emotion”, säger den. 

Utgångspunkten är att vi lever i en tid då det helt enkelt är omöjligt att inte sälja ut. Influencerkulturen har gjort oss alla till en vara. Ingen tror på vanligt arbete som väg till ett tillfredsställande liv. Du ska bli allt eller förbli ingen.

Vill du överleva är det första som får kastas överbord integriteten.

Långsiktig karriär

I viss mån behövde jag pengarna, men inte så mycket att det egentligen var direkt avgörande som frestelse. Jag är en av få som är privilegierad med en fast anställning för mitt skrivande. Det gör det också svårt för mig att döma någon annan. 

Men nu pratar vi, äntligen, bara om mig.

Snarare handlade det här om något så befängt som långsiktig ”karriär”.

Med den politiska konsensusförskjutning vi sett idag skulle jag ha allt att vinna på att göra en konservativ gir. Bli lite mer propagerande för kärnfamiljen, lite restriktivare i min syn på invandring eller hbtq, lite mer av en förespråkare av hårdare tag. 

Är det något svenska medier tycks älska så är det ett vänsteralibi som tagit sitt förnuft till fånga och gått högerut. Den motsatta promenadriktningen genererar färre stående ovationer i våra medier.

Enda problemet? Jag tycker inte så.

På Twitter får jag upp ett sponsrat inlägg från magasinet. Artikeln satiriserar att dragqueens ska arbeta med barn. Jag scrollar vidare.

Modiga som lämnat vänstern

Belöningen av synlighet och panelsamtalsinbjudningar hägrar. Erkänna att man varit naiv för invandringens konsekvenser? En åsikt eller två om transpersoner? 

Kanske bli del av en artikelserie om modiga intellektuella som lämnat vänstern, ett ämne som aldrig upphör att vara spännande. Detta trots sanningen att det idag är mer unikt än någonsin att ha stått fast vid sina progressiva ideal – utan att ha sålt dem till vare sig Volvo eller Nelly.com.

Behövde deg så d vann.

I stället blev alltså kriget mot wokeismen höjden av hjärnverksamhet. Hur några politiskt korrekta tjugofemåringar – för tio år sedan – kunde bli ett så stort nationellt trauma att bekämpandet av desamma fortfarande är ett av vår tids stora politiska högerprojekt är bortom mitt förstånd.

Såhär:

Vi var många som sa mycket dumt i all vår idealism för tio eller femton år sedan. De flestas lösning på detta tycks vara att avsvärja sig idealen och fortsätta säga dumheter. Ett oväntat välfungerande recept i offentligheten.

Men de som bara tog sig igenom de olidliga åren 2013-2014 eller ”peak woke”. Slog bort dammet från ärmarna, tittade sig omkring och sa ”ja, det där var ju lite jobbigt, men kom igen! Ni måste väl vilja ha kvar NÅGRA hbtq-rättigheter?” Den gruppen intresserar ingen.

Omkring mig ser jag gamla bekanta stelna i sina tankemönster om hårdare tag mot upplevda yttre hot.

Inte sällan känner jag en längtan efter att göra samma sak, av oro för att försvinna. Vi är alla på något plan bekräftelsesökande narcissister i mitt skrå. Så även jag. Det ingår i självbilden av att vara ”fri offentlig intellektuell” att inte behöva ha några som helst spärrar i sitt bekräftelsebehov. 

Är det då så konstigt att dessa tidigare progressiva ”offentligt intellektuella” tar steget in i konservatismen om det innebär stående ovationer, ökad synlighet och en möjlighet till fortsatt försörjning? 

Debatt mot Arpi och Teodorescu Måwe

Varför hoppas på att någon gång då och då debattera mot Ivar Arpi eller Alice Teodorescu Måwe när du kan BLI Ivar Arpi och debattera i Public Service varje dag?

Samtidigt som jag går runt och har beslutsångest dyker ännu ett sponsrat inlägg från magasinet – för ännu en artikel om hur wokeismen förstör Sverige, ja eller åtminstone Smålands Nation – upp i mitt flöde.

Så vad är problemet? Viskar min grandiosa självbild till mig. I det nya samhället så ska man klara av att vara en kämpe på ett slagfält av idéer. Spelar det någon roll om mina texter publiceras i magasinet, de är ju fortfarande mina? 

Åsa Plesner beskriver i boken De gränslösa hur de som går från politiken till lobbyismen eller friskolekoncernernas styrelserum anpassar sig till laget och målsättningarna. Vi är kollegiala människor. Inte minst jag. Hamnar vi i ett rum med en gemensam riktning blir vi lätt en del av den.

Det är där det verkliga skavet är. Förklaringen till min ångest. Det här är mina politiska meningsmotståndare. Jag vill i så liten grad som möjligt vara deras kollega. För, om något, så är jag en bra arbetskamrat. Man vill vara sjyst. Inte bråka. Inte heller ställa till problem för sin redaktör genom att angripa en skribent som är på samma tidning.

Man blir konform.

Löfven lobbyist

Samtidigt hinner Stefan Löfven på bara två år gå från att vara landets statsminister till att börja jobba med pr som lobbyist för näringslivet – tillsammans med Anders Borg. 

En resa som bland våra politiker är ett lika normaliserat beteende som en thailandssemester.

Hur principfast du än är så påverkas du av din omgivning. Förhandlar om din integritet. Böjer ryggraden. Så blir man också en del av den krypande konsensusförskjutningen. En av de som skrockande minglar sig igenom vår tids mest extrema konservativa högergir. 

Vi blir alla Mefistos Hendrik Höfgen. En elit av självupptagna idioter.

Och samtiden ser det tillståndet som ett ideal. Vanföreställningen att ”prata med alla” står över vad man i slutänden pratar om när absolut ingenting betyder något längre.

Det var den undermedvetna insikten om att jag påbörjat den förhandlingen med mig själv som var anledningen till min ångest. 

Kollegial relation med högerdebattör

Är det verkligen så jäkla farligt att de verkar besatta av en separatistisk studentafton på Smålands Nation? Att jag skulle behöva ha en kollegial relation med en högerdebattör som i åratal propagerat mot invandrare och just gjort utspelet att man ska utvisas ur landet för snatteri?

Svaret är ”ja”.

Jag återkom aldrig till magasinet. Antar att den här texten är mitt svar. 

Tack för visat intresse, det här är såklart en vanföreställning men jag måste få leva i den otidsenliga tron att någon liten del av mig fortfarande inte är till salu.

Jag mår bättre nu.