GVFÖ: Bajspalatset avslöjar vår längtan efter ömhet
I tvåsamheten ryms det utomkroppsligt vackra och det själskrossande äckliga
En skylt tittar fram, och vi tvingas läsa: Bajspalatset.
Caroline, djursjukskötare från Kumla och sedan en vecka tillbaka gift med ägaren av ett bajspalats, är i chock.
Hennes nya make stavar sitt namn “Agust”, bor i Uddebo, och har döpt sitt eget utedass.
Det är inte konstigt att 500 000 svenskar bänkar sig framför Gift vid första ögonkastet. Det är trots allt i relationerna till varandra som vi är som mest levande.
Upplevelse utan ansvar
Och tvåsamheten är, i vår bibliska kultur, relationen. Ursprunget. Inom den ryms det utomkroppsligt vackra, det själskrossande äckliga. Det goda och det onda. Palatset och bajset. I Gift vid första ögonkastet får vi en chans att uppleva allt, utan att bära något eget ansvar. Såklart vi tittar.
Programmet går ut på att åtta främlingar matchas ihop med en partner, dels efter deras önskemål, och dels efter deras “behov”. Behoven “bedöms” i sin tur av tre professionella psykologer.
När paren träffas för första gången är det på deras bröllopsdag, och i serien får vi se dem navigera ett stundtals obekvämt liv som nygifta.
Caroline och Agust verkar inte gå en särskilt ljus framtid som par till mötes, även om jag känner sympati för båda två. När Caroline åker hem från Agust i senaste avsnittet undgår det ingen att hon vill sticka så snabbt som möjligt. Hon krystar fram ett “Vi hörs och ses, ja-a, ja, jag kör försiktigt”, och skyndar sig ut genom dörren.
Själv tänker jag mest att fenomenet att en man är fin på utsidan men kvinnohatare på insidan är en sådan klassiker att det inte är konstigt att Lina blir rädd
Ett annat par är Lina och Axel. Nu senast bråkar de när Lina upptäcker en skämtbok full av sexistiska och homofobiska skämt hemma hos Axel. Att boken är satirisk lyfts inte i programmet, men i efterhand har många blivit arga, speciellt över att Axel “tvingas” (enligt vissa) slänga boken i soptunnan.
I diskussionsgrupper på Facebook frågas det: “är det bara jag som tycker att det är problematiskt att den ena parten bestämmer vad man får skratta åt?” medan andra tycker att deras effektiva sätt att lösa problemet på imponerar.
Själv tänker jag mest att fenomenet att en man är fin på utsidan men kvinnohatare på insidan är en sådan klassiker att det inte är konstigt att Lina blir rädd.
Alla har sitt bajs att släpa på
Vad man än tycker finns det i alla fall inget så utbildande, inget så viktigt, som skvaller. Av alla historiens berättelseformer är det en av de äldsta, och kanske den mest utvecklande att ta del av. När jag ser på Gift vid första ögonkastet slås jag, till exempel, av en ny insikt.
Nästan alla deltagare trycker på hur mycket känslan av trygghet, av att ha någon att stödja sig på, betyder för dem. Generellt är det också mjukhet som präglar programmet. Lina och Axel har verkligen kärlek i blickarna de ger varandra. Och 500 000 människor tittar.
Så trots att världen ibland känns iskall så känns det också, när jag kollar på GVFÖ, som om en längtan efter ömhet är på uppgång där ute. Alla deltagare har sitt bajs de släpar på. Men tillsammans skapar de också palats. I en värld som missar poängen behöver vi våra små bubblor av kärlek.
Om allt ska bli bra igen kanske det inte krävs mer än att vi vågar göra dem lite större.
