När jag var tolv år gammal sa jag till morsan att jag skulle bli vegetarian. Vad ska han nu äta, tänkte hon. Innan hon till slut kom på det. Du får beta på gräsmattan!

Nästan tre decennier senare är kött kontra vegetarisk kost en brännhet politisk fråga. I Sverige poserar politiker med varmkorv för att verka relaterbara och i USA är den republikanska oppositionen livrädda för att Joe Biden ska rycka burgarna ur deras kalla döda händer för att nå landets klimatmål.

Kontentan är att kött är folkligt, att inte äta kött är elitistiskt. Dessutom är den blodiga biffen så tätt sammanflätad med den västerländska mansbilden att det knappt går att hålla dem isär.

Tallriken har blivit ett ideologiskt slagfält där de stridande sidorna delas upp i ’sojapojkar’ och ’leverkungar’

Killprofeten och städa-ditt-rum-filosofen Jordan B Peterson har blivit omslagspojke för “lejondieten” – den hundraprocentiga köttdieten.

Den ökände mansinfluencern Andrew Tate stoltserar med att hans kost består till 90 procent av rött kött, på SvD kultur lägger Ivar Arpi ut texten om sin köttdiet och när Liberalernas Johan Pehrson höll sitt första tal i Almedalen presenterades han som “killen vid grillen”.

Tallriken har blivit ett ideologiskt slagfält där de stridande sidorna delas upp i ”sojapojkar” och ”leverkungar”. En sojapojke halsar havredryck och knaprar broccoli och saknar alla attribut och egenskaper som utmärker en redig karl.

Särskilt om du jämför med kroppsbyggaren och köttätarinfluencern “Liver king” som påstår att han byggt sin enorma kroppshydda tack vare en bisarr leverdiet och lägger upp bilder och filmer där han äter stora blodiga köttstycken.

Kopensionatet Recow

Trots det har jag aldrig blivit lika köttchockad som när jag hörde talas om Haghults kopensionat. På hemsidan läser jag: “Vårt klimatcertifierade gräsbeteskött kommer från pensionerade mjölkkor som flyttar in till oss på Kopensionatet – vi kallar det Recow”.

I stället för att “slaktas” så ”pensioneras” de. Eller snarare ”återvinns”, som pantflaskor, och för att sedan återfödas som nötfärs

Till Haghults kopensionat flyttar djuren när de inte längre kan producera tillräckligt med mjölk. Här serveras de fluffig halm, får njuta av avslappnande massage och fri tillgång till gårdens egenodlade gräs. I stället för att “slaktas” så ”pensioneras” de. Eller snarare ”återvinns”, som pantflaskor, och för att sedan återfödas som nötfärs.

Det är lustigt eftersom det oftast är vi morotsgnagare som axlar den självgoda klimathjältemanteln. Jag tänker på skolan i Hässleholm som slog sig för bröstet med klimaträddarspråk när de introducerade en helvegetarisk dag. Såklart gick topplocket för de konservativa kommunpolitikerna som omedelbart drog i handbromsen.

SD bryr sig inte om barnen, bara principen att en vänsterbliven vegomaffia inte ska få bestämma vad ungarna äter

”Barnen måste få välja själva”, svarade SD-lokalpolitikern Hanna Nilsson och lät lika trovärdig som Ol’ dirty bastard när han stormade 1998 års Grammygala och sa “Wu-tang is for the children”.

I grund och botten handlar det om känslor – inte fakta. SD bryr sig inte om barnen, bara principen att en vänsterbliven vegomaffia inte ska få bestämma vad ungarna äter.

Att Liver king pumpat sig med anabola för flera hundratusentals dollar biter inte på alfaköttätare som på förhand bestämt sig för hur det ligger till. Inte heller att lejondieten saknar bevisade hälsofördelar eller att köttindustrins påverkan på klimatet är katastrofal.

Marinera köttet i sojamjölk

Och för att vara ärlig är jag själv inte så mycket bättre. Jag hade velat säga att jag blev vegetarian av etiska anledningar, att beslutet bottnade i min djupa solidaritet med djuren. Men så var det förstås inte.

En straight edge-våg svepte igenom det lilla brukssamhälle jag växte upp i och jag blev förförd av hardcore-musiken och alla coola kids med tuffa ”meat is murder”-tröjor. Jag ville vara som de.

Påhittet med Recow och kopensionat provocerade mig först, men nu fattar jag att det är helt rätt väg att gå. För att avmaskulinisera köttätandet måste vi marinera det i soja och havremjölk.

Om du inte tror mig, bjud ett Andrew Tate-fan på ”återvunnen pensionatsbiff” så ska du se att han hellre betar på gräsmattan.

  • Jimmy Håkansson
    Frilansskribent