KULTURDEBATT. ”…så småningom uppstod ett folk, inte särskilt manstarkt, inte särskilt mäktigt, inte särskilt välorganiserat, men med en helt ny uppfattning om vad mänskligt liv var till för, och som för första gången visade vad det mänskliga intellektet var till för.”

Så inleder historikern Humphrey Kitto sin bok The Greeks. Varför lyckades just dåtidens Aten, till sin befolkning något större än Malmö, skapa nydanande filosofi, konst, politisk teori, vetenskap och införa demokrati?

Staden har beskrivits som en sjudande gryta gjord på många ingredienser.

Bland annat en stark förväntan att delta i det offentliga livet (ordet idiot kommer från grekiskans idiotes som syftar på den som vägrar delta i offentligheten), demokratins effekt för nya idéer, främjandet av fysisk aktivitet, handel och influenser från stora delar av världen och blandningen av olika samhällsklasser på samma ytor.

Finns det några andra historiska miljöer som kan matcha det klassiska Grekland? Den närmaste motsvarighet jag kommer att tänka på ligger betydligt närmare i tid. Den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet.

Miljön annorlunda i arbetarrörelsen

Fastän det inte är särskilt länge sedan, fastän vi befinner oss på samma geografiska plats, så var miljön och förutsättningarna inom arbetarrörelsen annorlunda förr.

Ta någon som Rickard Sandler. Han gick från att vara statsminister, till att översätta Karl Marx verk Kapitalet till att senare bli utrikesminister.

Eller Nils Karleby, som vid 33 års ålder skrev Socialismen inför verkligheten. Listan över intellektuella giganter från förra århundrade är lång. 

Mest anmärkningsvärt är att dessa intellektuella inte var frikopplade från makten och beslutsfattandet. Tvärtom var de med och ledde rörelsen.

Dick Harrison beskriver i Jag har ingen vilja till makt att Tage Erlander var ”ett läsande barn som i ett tidigt skede skaffade sig en omfattande boklig bildning”.

Vid elvaårsåldern hade han läst nästan allt vad Selma Lagerlöf dittills publicerat och en betydande del av Strindberg. Den unge Erlander tog sig an alla böcker han kom över, vilket blev en hel del eftersom fadern delvis arbetade som bokauktionist och tog hem böckerna som inte blev sålda.

Erlander själv har beskrivit det som följande. ”Jag hade just ingenting annat att ta mej till än att läsa och jag var tvungen att läsa det som fanns hemma.”

Läsandet slutar inte i vuxen ålder

Läsandet slutade inte i vuxen ålder. Olle Svenning jobbade med Erlander under hans sista år som statsminister och skriver i År med Erlander att statsministern ägnade enorm tid åt att läsa.

Samma intellektuella nyfikenhet går att hitta hos Palme. I biografin Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren framställs Palme som ett underbarn.

Redan i fyraårsåldern var han läskunnig och lekte med orden. När gäster kom på besök fick han rabbla upp Fritjofs saga till de vuxnas förtjusning och Illiaden hade han läst (om än i barnboksversion) innan han började skolan.

Erlander och Palme var unika. Båda hade en intellektuell begåvning över det normala. Men även den vackraste rosen behöver näring för att blomma ut.

Den avgörande faktorn bakom Erlander och Palme var inte individuell begåvning, det var rörelsen. Det var en miljö som var ständigt sökande, stimulerande och utmanade ledarnas tankar.

Finns inga intellektuella kvar

I dag är läget annat. Det finns knappt några intellektuella kvar. Som en tidigare minister sa till mig, ”det är skillnad på att vara intelligent och intellektuell”.

I dag har vi gott om den förstnämnda kategorin, men ont om den sistnämnda. De få som finns kvar är dessutom äldre, såsom Anne-Marie Lindgren eller Göran Greider. Tanken på att vi skulle få uppleva en ny ung Karleby känns långt bort.

Att de intellektuella försvunnit från politiken är en trend som genomsyrar alla politiska partier i hela västvärlden. Orsakerna är flera och finns på strukturell nivå. Ämnet är värt en egen text men jag vill här fokusera på en specifik bov i dramat. Mobilen.

Denna lilla apparat har helt förändrat politiken som yrke. Eller snarare, det har blivit en del av yrket att vara på mobilen.

Att vara politiker är i dag att nästan dagligen uppdatera sociala medier med kreativa varianter av ”titta jag är på jobbet”-uppdateringar.

”Här är jag på dagens andra möte!”, ”Nu sitter jag på tåget och läser handlingar”, ”Här är mitt ansikte på väg hem från jobbet”. Inläggen fylls sällan med politiskt innehåll eller prövande tankar. En bra selfie räcker gott och väl.

Det är inte fel på politikerna

Min poäng är inte att det är fel på politikerna. Lotta Ilona Häyrynen skrev roligt om att stora delar av tjänstemannakåren är fast i samma helvete. Problemet är vad mobilen har gjort med vår tid. Och kanske värre än så, vad mobilerna gör med våra hjärnor.

För några år sedan kunde man i New York Times läsa att tech-eliten i Silicon Valley tar bort skärmarna från sina barn. Tim Cook, VD för Apple, skulle inte låta sin brorson ha sociala medier och Steve Jobs vill inte låta sina barn komma i närheten av iPads.

Appskaparna är helt enkelt för skickliga i att få barn beroende och riskerna det medför är betydande.

Men kanske allvarligare är hur mobilerna har påverkat oss vuxna.

Maryanne Wolf är meriterad professor i pedagogik och forskar om hur olika former av läsning påverkar vår hjärna. Hennes forskning är nedslående. Vad vi gör och vilka vanor vi skaffar oss formar hjärnan och dess kapaciteter. Att läsa på mobilen, att scrolla, att ständigt vara uppkopplad förändrar oss. Vi tappar i koncentrationsförmåga. Vi blir kognitivt otåliga. Beroende.

Mobilen slukar vår tid

Mobilen slukar vår tid och gör oss dummare. Om böcker är styrketräning för hjärna så är mobilen knark.

Därför loggar jag nu ut. Eller ja, jag tänker åtminstone försöka. Nu försvinner Twitter och Facebook från mobilen en period (även om jag kommer att dela mina texter från datorn).

Förhoppningen är att läsa mer, skriva oftare och tänka större. 

Kommer jag därmed bli en bättre skribent och chefredaktör för Tiden? Förmodligen inte. Den som inte syns i vår digitala era existerar knappt. Att försvinna från Twitter är att försvinna från journalisternas radar och att försvinna från Facebook är att försvinna från S-medlemmars medvetande.

Att vara på sociala medier är ofta rationellt eftersom alla andra är där. Sociala medier är även avgörande forum för arbetarrörelsen. Att opinionsbilda och agitera där är ett måste för en folkrörelse.

Men socialdemokratins enskilt största utmaning de kommande åren är att bättre förstå sin tid. Att förnya samhällsanalysen och lägga en bättre grund för rörelsen att stå på till valet 2026. 

I det arbetet kan jag förhoppningsvis bidra mer genom att logga ut.

  • Payam Moula