Plötsligt pratar kulturarbetare öppet om materiella villkor.

Rasmus Landström, litteraturredaktör på Aftonbladet Kultur, konstaterar att han som frilansande kritiker sällan tjänade mer än ett Foodora-bud, vilket fick Hynek Pallas att i GP Kultur uppmana de fastanställda redaktörerna att ta ”ta kampen med ägarna för att kritiker ska ha arvoden det går att leva på”.  

Men vad är problemet – det är väl ingen rättighet att leva på sin hobby, eller?

Nej, det är det självklart inte. Men om vi tycker att det är angeläget med ett levande kulturliv i det här landet så behöver vi också förstå vikten av att det finns en fungerande infrastruktur på plats. 

Kokböcker och deckare – allt som kommer finnas kvar

För att till exempel litteraturen, som är den del av kulturvärlden jag känner bäst, överhuvudtaget ska nå ut till allmänheten behöver de grupper som beslutar om litteraturstöd och inköp till biblioteken fyllas med sakkunniga bedömare som följer utgivningen.

Om inte marknadskrafterna helt ska få prägla utgivningen (vilket vi så klart kan göra, men då blir det inte mycket mer än kokböcker och deckare kvar) behöver vi också dagskritiker på kultursidorna och stipendienämnder som följer utgivningen.

Ingen av de här uppgifterna har särskilt mycket med hobbyverksamhet eller ens egna kreativa kall att göra – så givande tycker ingen det är att läsa tre halvdana debutromaner i jakt på den där fjärde som verkligen förtjänar att lyftas fram.

Få i litteraturvärlden uppskattar dem, få vill stöta sig med dem

Däremot får även den som är med om att besluta om statliga stöd ofta betalt som om det vore en hobby. ”Både för enstaka och för längre pågående uppdrag får man av Kulturrådet ersättningar på ungefär samma nivå som en gymnasist som har sitt första sommarjobb” konstaterade till exempel Stina Otterberg lakoniskt i en DN-text om sina år som ledamot i Kulturrådets arbetsgrupp för facklitteratur. 

Alltför mycket går idag runt på grund av missriktad lojalitet gentemot aktörer och system som uppenbart själva skiter i kulturskaparnas väl och ve. En aktör som exemplifierar det sakförhållandet väl är Bibliotekstjänst.

Få i litteraturvärlden uppskattar dem, få vill stöta sig med dem – BTJ-häftet, som publiceras var fjortonde dag, fungerar som ett viktigt informationsunderlag för inköp till Sveriges samlade bibliotek. 

Ett negativt omdöme där kan vara förödande för ett litet förlag. Men allt oftare hörs kritiska röster om att texterna i BTJ-häftet håller en högst svajig kvalitet – kanske ändå inte så konstigt med tanke på att de skribenter som skriver där knappt får betalt. 

Följer inte rekommenderad miniminivå

När Biblioteksbladet frågar Annika Ahlgren, chef för avdelningen för redaktionella tjänster på BTJ, vill hon inte svara exakt på vad man betalar sina lektörer (runt en femhundring per bok är den vanligast förekommande uppgiften) men poängterar att lektören faktiskt får behålla boken.

Att vara lektör för BTJ är att betrakta som ”lite av hedersuppdrag”, något man gör för att man tror på litteraturens kraft och bibliotekens viktiga roll för samhället. Det låter jättefint och jag vet av egen erfarenhet att BTJ har tillgång till många högkompetenta lektörer som tänker exakt så om sitt underbetalda uppdrag. Frågan är väl bara varför de gör det.

Bibliotekstjänst är faktiskt idag ett privat företag vars främsta mål är att gå med vinst. Vilket man kan göra på lite olika sätt. Ganska nyligen lanserade man exempelvis förmedlingstjänsten Författarsök, för den som vill boka in en författare till bibliotek eller skolor.

Till skillnad från den Författarcentrums väl etablerade förmedlingstjänst ser man sig inte förbunden att följa Författarförbundets rekommenderade miniminivå för framträdanden. Prisdumpning med andra ord – inte obetydligt i en bransch där många författare är beroende av sådana framträdanden för att få ekonomin att gå runt. Se där, vilken tro på litteraturens kraft!

Kräv skälig ersättning

Det är erkänt svårt att organisera människor i de kreativa branscherna, men åtminstone en del av lösningen borde vara att lägga sig till med en ”no, we can’t”-inställning till det oglamorösa slitgörat som bär upp kulturvärlden.

Kanske hög tid för de som förser BTJ-Häftet med sina texter att pröva lägga ner sina pennor och åtminstone kräva en skälig ersättning?

Det är inte ett hedersuppdrag, det är ett jobb. 

  • Per Klingberg
    Litteraturvetare och litteraturkritiker