Ulf Lundell är en riktigt vass gubbfan

Under några gråa veckor i mars får jag en förfärlig ångest. Den kommer sig av att jag fått en remiss till en läkarundersökning och eftersom jag varit sjuk förr banar den nu fri väg för mina värsta fantasier, den aktiverar varje gammal rädsla jag någonsin haft. 

Jag blir kort sagt ett slags kartotek av alla upptänkliga katastrofer, så när frågan dyker upp om att skriva något om Ulf Lundells Vardagar – som fenomen, vill jag genast tacka nej, värdelös som jag ju känner mig. 

Men jag hinner ändra mig, ”Du måste göra sådant som skrämmer dig”, säger en röst inom mig som skrämmer mig, så jag lyder rösten och svarar i stället, ”Kör till!” 

Sedan jag var liten har jag pratat och tänkt högt för mig själv. Jag resonerar, argumenterar och ”förklarar mig” i imaginära dispyter. Säger åt mig själv på skarpen. Ibland intervjuar jag mig själv och det är verkligen barnsligt, jag vet, men det är ett sätt att försöka begripa världen. 

Mest går jag förstås runt och mumlar sådant som ”Och så tar jag väl den här tröjan idag”, ”Jäklar vad det snöar”, ”Hmm, var la jag nycklarna?” Men så händer det att jag tänker något högt som jag absolut inte får glömma och måste genast stressa fram skrivboken och rafsa ner detta för att inte drabbas av existentiellt tomrum. 

För inget är så skrämmande som glömskan. Att allt skulle ha varit förgäves. Alla dessa små vardagar. 

Det är så trösterikt att gå jämsides med honom i hans lunk, den här gamla rocklegenden vars plattor jag i ärlighetens namn aldrig ens lyssnat på – jag har avfärdat honom som en snarstucken gubbfan

Det är en förbannelse, eller ett slags defekt, att jämt ha alltings förgänglighet (läs ”dödsångest”) flåsandes i nacken. Det tvingar en till att ständigt vara i beredskap: en dag utan något nedtecknat från den, är en aldrig upplevd dag. 

Att enbart betrakta världen utan att beskriva den, får mig att känna mig som en vålnad utan tillträde till den, hur tragiskt det än låter. Men har jag däremot spelat in eller skrivit ner vad jag tänkt, gjort eller upplevt känner jag mig levande. Eller mindre dödlig, åtminstone. 

Denna defekt delar jag med Ulf, som troligtvis också lider av dödsångest och därför är så satans produktiv. Han nämner inte ”dödsångesten” och kallar sig inte ”defekt”, men däremot ”arbetsnarkoman”, och det råder inga tvivel om att han jobbar extremt mycket. 

I maj släpps Vardagar 8 och 9. Jag läser på nätet att han med dessa böcker har kommit upp i 6 041 dagbokssidor. Det är svindlande! Bibeln har bara futtiga 1 500 och är för övrigt en idiotisk jämförelse – Ulfs böcker saknar helt action, våld och stora gester och på Österlen, där de utspelar sig, är det mest bara dimma eller möjligtvis snålblåst – inga brinnande buskar eller översvämningar. 

Fast det är väl i och för sig mest en tidsfråga, i detta dystopiska tidevarv, det som Ulf för trägen journal över. 

Prosan är rytmisk och vacker som Land och sjö-rapporten i P1. Den är som gjord för att lyssna på. Hans egna inläsningar med lätt gubbig nästäppa och entonig torrhet har en direktverkande lugnande effekt på mig. Vad är det med dessa betraktelser som får mig att plötsligt känna mig både mindre ensam och definitivt mindre orolig? 

Han ger mig liksom alibi att få fortsätta puttra på, torka diskbänken, klinka på pianot, lägga in tvätt, fundera över min vikt och hur i helvete man ska klara av att leva ett meningsfullt liv

Men trots att Vardagar snabbt blir min rogivande tinktur, blir jag inte sömnig av att lyssna. För mig är detta helt häpnadsväckande! Jag har använt mig av radiodokumentärer som sömnmedel i över ett decennium nu och är fullkomligt beroende av Operation Cobra, Palmemordet och allra helst Ebbe Carlsson-affären som med sin dammiga mysighet funkar exemplariskt som insomningsmedel. 

Min pojkvän undrade häromkvällen om jag gick och la mig med Ulf. Jag svarade generat att jag aldrig skulle få för mig att gå i säng med Ulf. För sanningen är den att jag vill vara vaken när han beskriver livets små glädjeämnen och bekymmer och allt det som far genom hans huvud. 

Jag känner mig mer normal i hans omsorg, eller vad man nu ska kalla det för. Han tänker högt, precis som jag själv gör, rakt ner på boksidorna, det är fruktansvärt intimt egentligen. 

Under några veckor kan jag inte tänka mig att vara utanför hans sfär. Jag är med honom när han spanar in trastarna på gårdsplan, när han skjutsar in lammsteken i ugnen och när han muttrande tar en sväng i ”parken”. 

Jag ömmar för honom när han klurar över det djupt existensiella och ogripbara. Är definitivt med honom när han melankoliskt konstaterar att han ser plufsig ut och måste börja träna. Jag är med honom när han bökar med meningen med livet på denna märkliga planet som håller på att gå åt helvete. 

I maj släpps Vardagar 8 och 9. Jag läser på nätet att han med dessa böcker har kommit upp i 6041 dagbokssidor. Det är svindlande!

Han återkommer ofta till detta, hur man inte kan slå på radion ens utan att bli deprimerad och ändå kan han inte låta bli att lusläsa alla dagstidningar, inkluderat de förhatliga ”blaskorna” eftersom de ger honom vitaliserande injektioner – vad är väl mer livgivande än att få tampas med dessa nätta små irritationsmoment, så säg? 

Det är så trösterikt att gå jämsides med honom i hans lunk, den här gamla rocklegenden vars plattor jag i ärlighetens namn aldrig ens lyssnat på – jag har avfärdat honom som en snarstucken gubbfan. 

Det är han också. En snarstucken, men rätt rolig och tidvis riktigt vass gubbfan. Men framför allt är det just trösterikt att få vara med honom i hans lilla liv, lika litet som vems liv som helst, lika repetitivt, tråkigt och småttigt. Lika förunderligt. 

Han ger mig liksom alibi att få fortsätta puttra på, torka diskbänken, klinka på pianot, lägga in tvätt, fundera över min vikt och hur i helvete man ska klara av att leva ett meningsfullt liv. Detta lilla meningslösa liv – lika meningsfullt som något annat. 

Och i denna sköra balans finner jag styrka.