”Sverige behöver gemensamt ägande”
En modern vänster kan inte göra sig helt beroende av staten, skriver rapportförfattarna Mike Enocksson, Anton Svensson och Tidens Johan Sjölander.
Från vänster: Mike Enocksson, Anton Svensson och Johan Sjölander.
IDÉDEBATT. Vi går till jobbet, och plötsligt är vi inte längre den som bestämmer över våra egna liv. Vad vi ska göra med vår tid, hur det vi producerar ska användas, avgörs av någon annan.
Det här är så sjävklart att de flesta av oss inte tänker på det. Att makten över en så stor del av våra liv och en än större del av det värde som skapas ligger långt utanför den demokratiska tanken att vi alla är lika värda och ska ha lika mycket att säga till om.
Vi lever i ett system som blivit så sjävklart att det blivit osynligt.
Det finns behov av att utmana dagens hyperkapitalism underifrån. Löntagarkooperativ och gemensamt ägande skulle kunna vara en viktig del av det.
Men det kräver både ideologisk medvetenhet och politiska förändringar. Vänstern måste släppa ett ensidigt fokus på stat och fördelning och även börja diskutera demokrati och makten över ägandet.
LO-basen rasade mot Coop
När avslöjanden kom fram om att Coop var ledande i att höja matpriser visade det att frågan om kooperation fortfarande har sin laddning.
Från höger jublades det över att den var en del av arbetarrörelsen som var värst när det kom till prisökningar. Men även LO-basen Susanna Gideonsson rasade. Det här är inte syftet med kooperationen, slog hon fast i ett uttalande.
Det sista är lätt att hålla med om. Det är något skevt när vad som började som en helt konsumentägd rörelse går före i att höja matpriser och driva på inflationen. Och det borde inte behöva vara så.
Det finns en viktig tradition inom arbetarrörelsen som lyfter fram det kooperativa ägandet som en central del av samhällsförändringen.
Även inom socialdemokratin har den haft varma anhängare som till exempel Ernst Wigforss. Inom dagens vänster har dock frågan om ägandet av produktionsmedlen och makten över det egna arbetet kommit i skuggan av frågan om fördelningen.
Det gör att dagens vänster också blivit fixerad vid staten och det offentliga. Idédebatten om kooperation har därmed dött ut.
Kooperativ väg
I en rapport för tankesmedjan Tiden skriven av två av oss, Mike Enochsson och Anton Svensson, argumenteras för att den kooperativa vägen mot mer ekonomisk demokrati borde användas mer.
Forskningsläget gås igenom och rapporten konstaterar att flera av de argument som anförs mot kooperativt ägande och/eller stärkt löntagarinflytande faller.
Det finns inget som säger att löntagarägda företag är sämre eller mer ineffektiva än rent privata, tvärtom. Forskningen rapporten lyfter fram visar på något helt annat, att ett direkt löntagarinflytande snarare är något bra, även ur ett strikt effektivitetsperspektiv.
Lyfts av Piketty
Dessutom argumenterar flera av vår tids stora intellektuella som till exempel Thomas Piketty för att ökar löntagarägande också skulle kunna ge många positiva effekter för rättvisan och ekonomins långsiktighet.
En ekonomi med större inslag av socialt företagande och gemensamt ägda företag skulle därför innebära flera fördelar. Det finns ett moraliskt egenvärde i att människor i ökad grad får behålla kontrollen över frukten av sitt eget arbete.
Men det finns också anledning att tro att en ekonomi som en högre grad är styrd av dem som jobbar i den skulle fungera bättre än en som drivs fram i jakt på ytterligare lite mer vinst i nästa kvartalsrapport.
I en svensk kontext finns också all anledning att titta på alternativa driftsformer inom välfärden om mångfalden ska behållas samtidigt som det råa vinstintresset fasas ut.
Andra förklaringar än högern
Från höger argumenteras ofta för att det inte finns något som hindrar kooperativ i dag. Att löntagarägande trots det är så ovanligt ses då som ett bevis på att det inte fungerar.
I rapporten pekas på att andra förklaringar är betydligt mer troliga. Det handlar snarare om makt och en sorts samhälleliga förväntningar, vad vi kan kalla hegemoni, om hur föredrag ska ägas och skötas. Dessa går och bör att ifrågasätta.
Det finns också politiska förslag som skulle underlätta en ny syn, till exempel avseende möjligheterna till riskkapital. I rapporten listas ett antal sådana reformer. Bland annat föreslås att SBAB ska få möjligheter att ge förmånliga krediter till idéburna företag samt att tillväxtverket får ett brett uppdrag att ytterligare stötta sådan verksamhet.
Parallellt med detta föreslår rapporten dessutom ett antal åtgärder som stärker löntagarinflytandet brett i alla typer av företag, det vill säga även rent privatägda och offentliga verksamheter. Löntagarinflytande bör inte begränsas till gemensamt ägda företag utan genomsyra hela ekonomin.
En modern vänster kan inte göra sig helt beroende av staten. Sverige och svensk arbetarrörelse skulle behöva en ny generation kooperatörer, som vill förändring men också är beredda att hugga i och göra något åt saken.
Då bör en politik utformas som underlättar detta. Det finns något otillständigt i att den svenska demokratin fortfarande år 2023 gör halt vid fabriksportarna eller dörrarna till barnstugan.
