KOMMENTAR. Socialdemokraterna är ungefär lika bekväma i opposition som en katt i vatten. De vill gärna ta sig ur obehaget så fort som möjligt.

– Vi är usla oppositionspolitiker, sa den tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist.

När de förlorat makten är det något som är fel, ett slags naturtillstånd är rubbat. Varje gång det händer uppstår en vilsenhet. 

Vilsenheten består i att hitta rätt oppositionsstrategi. Det finns några stycken.

Antingen försöker man få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik i samarbete och uppgörelser med regeringen. Faran är att man då stärker regeringens ställning och försvårar en återkomst.

Eller så opponerar man stenhårt mot allt som rör sig och försöker försvaga regeringen i alla lägen. Det är lättare sagt än gjort, i synnerhet om man i centrala frågor inte vill skilja ut sig från regeringens politik.

Eller så sitter man still i båten och låter regeringen regera sönder sig själv.

I verkligheten blandas de olika strategierna.

Sitta still i båten

Just nu kan man sitta still i båten. Oppositionssiffrorna är åt rätt håll och förtroendet för partiledaren skyhögt över statsministerns.

Det är emellertid ingen säker strategi. De har varit där förr. 

I 2006 års val fick partiet ihop 35 procent och hamnade i opposition. Två år senare låg siffrorna på 45 procent. Återkomsten såg ut att vara säkrad. 

Vid valet ytterligare två år senare gjorde partiet sitt sämsta val på 96 år och skrapade knappt ihop 30 procent och blev kvar i opposition – politiken man tagit fram under oppositionstiden skrämde slag på väljarna.

De goda opinionssiffrorna tycks ha bromsat en förnyelse av politiken i tid.

Obesvarad fråga om S riktning

Valanalysen konstaterade: Det är när Socialdemokraterna är initiativrika och vågar tänka stort som vi blir framgångsrika. Det är när vi blir stillastående i reformtakten som vi också blir  sårbara och tappar dagordningen.

En övergripande berättelse om i vilken riktning partiet vill att Sverige ska gå saknades. En bättre policyutveckling efterlystes.

Tolv år senare, 2022, konstaterades i stort sett samma sak. Frågan vart partiet ska någonstans är fortfarande obesvarad.

Det verkar inte som att man använder oppositionstiden till att verkligen göra det som valanalyserna efter varje förlustval efterlyser.

Betyder det att man inte har utvecklat och förändrat politiken när man kommit tillbaka? 

Nej, men det har i stor utsträckning varit en följd av samhällsförändringar snarare än av policyutveckling och stora visioner. Förändringarna har inte sällan varit under galgen.

Men det har förvisso varit olika krafter som har hållit i galgen. 

Tvingade fram löntagarfonder

Under den första oppositionsperioden 1976-1982 (jag bortser från Pehrsson-Bramstorps semesterregering 1936) tvingade fackföreningsrörelsen fram löntagarfonderna som Palmeregeringen sedan högst motvilligt drev i mål efter återkomsten 1982.

Partiet började också mjuka upp sin syn på marginalskatterna och gjorde upp med Folkpartiet (den underbara natten) vilket ledde till att Moderaterna lämnade regeringen. Det banade  väg för den stora skattereformen tio år senare när S var tillbaka vid makten.

Nästa gång man hamnade i opposition, 1991-1994, var det i stället samhällsutvecklingen som stod för galgen. Socialdemokraterna tvingades mer eller mindre att bli ett stödparti till Bildregeringen för att rädda landet undan ekonomisk katastrof.

Partiet var tvunget att gå med på en politik som man tidigare hade avfärdat som extrem högerpolitik. 

Det tvingade i sin tur fram stora omprövningar i den ekonomiska politiken när man kom tillbaka till makten med budgetsaneringar, finanspolitiskt ramverk, strama budgetregler och en självständig Riksbank. 

Löntagarfonderna som Bildt regeringen hade avskaffat återkom aldrig. 

Gröna folkhemmet ny vision

En hint om en ny vision dök upp i Göran Perssons Gröna folkhem men där är juryn fortfarande ute för att bedöma dess genomförande.

Under dentredje oppositionsperioden försökte Mona Sahlin sig på något helt nytt i och med samarbetet med Miljöpartiet, men efter att LO tvingat in Vänsterpartiet i samarbetet skrämdes väljarna bort redan våren 2010.

Därefter följde den stora oredans tid i partiet med Håkan Juholt. Strategin blev då att rädda partiet vilket föll på Stefan Löfven. 

Han skapade lugn och lyckades dessutom återfå makten. Partiets jobbpolitik hjälpte säkert till men Reinfeldtregeringens trötthet var en starkt bidragande orsak.

Nu står man inför en fjärde oppositionsperiod med en valanalys i bagaget som i princip säger samma sak som den 2010: partiet måste förbättra policyutvecklingen och klargöra vart man är på väg.

Och återigen är samhällsutvecklingen en annan. Invandring och kriminalitet har dominerat i flera år och både stulit väljare högerut från partiet och tvingat fram en politikutveckling på de områdena som gör det svårt att skilja partiets linje från regeringens.

Vad ska S opponera mot nu?

Inför valet gick S till hårt angrepp mot SD och mot de borgerliga för att de var beredda att släppa in partiet i värmen. 

Men vad exakt ska man nu opponera mot? Tidöavtalets mest konstroversiella delar om just invandring och kriminalitet har man inte invänt nämnvärt mot. Tvärtom har man framhållit att det ju är partiets egen politik som regeringen nu fortsätter.

Man är fortsatt kritisk till SD, men kan egentligen inte angripa politiken, som ju är den som förflyttat så många LO-väljare högerut. SD är i dag näst största parti bland LO-väljare.

Istället får man fokusera på den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken som man menar missgynnar vanligt folk. 

Man måste få LO-väljarna att förstå att SD egentligen inte företräder deras intressen. Men även här har man svårigheter. Det är på grund av SD som A-kassan inte har sänkts, och partiet driver också en hård linje för bättre pensioner. Och det var tack vare SD som Sverige gick emot EU:s minimilönsdirektiv.

Därtill har Socialdemokraterna sin vanliga spagat mellan vänster och mitten att hantera. Väljarna har oftast flytt när den ekonomiska politiken varit för radikal, vilket skedde 2010.

Persson: Mitten och vänsterkanten

Göran Persson konstaterade en gång att du måste ha med mitten och sen täcker du ut mot vänsterkanten, så får du ihop dina 45 procent.

Nu måste partiet vinna mitten och täcka ut åt båda kanterna för att kanske få 35 procent. 

Slutsatsen är att partier utvecklas i opposition. Men det är inte alltid i förväntad riktning eller en följd av medveten policyutveckling. Det är lika ofta, sannolikt oftare, en följd av samhällsförändringar. 

Partier som å andra sidan inte anpassar sig till dem får ännu svårare att komma tillbaka från opposition.