Jag gick på spinning och såg kapitalismen i vitögat
Här är kroppen något att arbeta på – aldrig med
På storbild framför spinningcyklarna syns fem vältränade instruktörer. Kropparna är svarvade in i minsta detalj.
Musklerna sväller, kläderna är minimala och bland tatueringar och jättebiceps finns en obehagligt kåt stämning mellan den manliga instruktören och hans fyra kvinnliga kollegor.
När vi ska ta i lite extra skriker de saker om att vi är en flock. En familj. Tillsammans kan vi klara det.
Virtuell personal
Några timmar tidigare har jag fått ett mail om att spinninginstruktören blivit sjuk.
Gymkedjan är snabba med att meddela att det inte är någon fara, för det löser man genom att i stället sända en virtuell klass.
Jag och de andra deltagarna samlas alltså ändå i spinningsalen men instruktörerna, vanliga människor med namn som Ulf och Åsa, ersätts av något som bara kan beskrivas som kapitalets monster.
Massproducerad, opersonlig och rakt igenom genomsyrad av kommersialism
I högtalarna pumpar först en house-remix av The Mamas and the Papas ”California Dreamin’”. Senare ackompanjeras passet i stället av en drum and bass-version av Men at Works ”Down under”.
Det är lätt att göra sig lustig över träningsmusik – denna typ av remixar där man försökt skruva upp peppnivån maximalt – men det är också en tydlig bild av vad den nya träningsindustrin är: massproducerad, opersonlig och rakt igenom genomsyrad av kommersialism.
Kroppen i kapitalet
Cyklandes på cyklar som inte tar oss någonstans, lyssnandes på musik som omarbetats så många gånger att originalet knappt är igenkännbart ska vi här bli inspirerade av de Paradise Hotel-kompatibla instruktörerna att arbeta på våra kroppar. För här är kroppen något man arbetar på, inte med.
Massproduktionen har sedan länge hittat in i träningsbranschen. Det virtuella passet produceras av det nyzeeländska företaget Les Mills och säljs till gym över hela världen.
Affärsidén bygger på att du, oavsett vilken världsdel du befinner dig i, ska kunna få samma strömlinjeformade träningsupplevelse.
Jag, och i förlängningen min kropp, är här ett projekt som ska optimeras. Arbetet med detta ska i sin tur effektiviseras.
Den naiva gymbranschen
På vägen mot profit tas heller ingen hänsyn till personalens arbetssituation. Här har man till och med lyckats med att helt effektivisera bort människan ur ekvationen.
Ingen bransch går säker när kapitalets opersonliga effektiviseringshand girigt roffar åt sig. Någon tjänar uppenbarligen stora pengar, men det är varken jag eller stackars Ulf som idag är hemma sjuk.
Videoinstruktörernas halvhjärtade försök att få oss att njuta av mjölksyran fungerar inte. I varje paus ger de käckt varandra high fives.
Att tro att detta, där det virtuella och förinspelade ersätter det fysiska mötet, skulle stanna vid gymbranschen är naivt. Även de mest kommersiella aktörerna, som gymvärlden, kan inspirera till förändring bland mer samhällsbärande funktioner.
Stirrar mig i ögonen
Vi känner igen det från andra delar av livet, hur personal plockas bort och ersätts med ”smarta” lösningar för att effektivisera.
Hur jakten på vinst går före kvalitet med förödande konsekvenser för både personal och ”konsument”. Dessa ”konsumenter” som förr kallats elever, patienter eller besökare.
Kvar blir kapitalets anonyma ansikte som stirrar in i mina ögon. Medan svetten rinner skriker det på mig att jag kan pusha mig ännu lite till.
Efteråt känns det som att jag råkat gå med i en sekt, men jag gör mig snabbt påmind om att det bara är samma vanliga kapitalism – om än i ny muskelstinn förpackning.
