Martin Klepke: Höjd pensionsålder är ett hån mot åldrande LO-arbetare

2010 var den återstående livslängden för landets 30-åriga lågutbildade arbetarkvinnor som allra längst. Då hade de i snitt nästan 52 år kvar att leva.

Sedan dess har den återstående livslängden för gruppen lågutbildade 30-åriga kvinnor sjunkit med ett år, som syns i grafen här nere.

Och jämför vi med hur det såg ut för drygt 20 år sedan, år 2000, har medellivslängden stått i det närmaste helt stilla för gruppen lågutbildade kvinnor.

För dessa kvinnor stämmer alltså inte alls talet om att vi lever längre så därför måste vi höja pensionsåldern.

De lever helt enkelt inte längre nu än för 20 år sedan.

Men de måste jobba längre.

Skillnaden i livslängd har sjufaldigats

En helt annan utveckling har högutbildade män haft. Sedan 2000 har den återstående livslängden för välutbildade män ökat med dryga 3 år och 2 månader.

Ännu tydligare blir orättvisan om man jämför den årliga utvecklingen för de båda grupperna.

Skillnaden i livslängd mellan grupperna var relativt liten år 2000, drygt sex månader.

I dag är skillnaden mellan livslängderna 3,7 år, vilket innebär att skillnaden i livslängd har sjufaldigats under de senaste tjugo åren.

Notera också att Statistiska Centralbyråns siffror endast omfattar personer som är födda i Sverige. Flyktingar och andra utrikes födda finns inte med i statistiken.

Orättvisan har vi alltså skapat helt på egen hand.

Det här innebär att lågutbildade kvinnor under de sista åren av sitt arbetsliv genom den höjda pensionsåldern inte längre kommer att fylla någon annan funktion i vårt pensionssystem än att jobba ihop pensionspengar till de välutbildade.

Samma mönster är tydligt om än inte fullt lika alarmerande även för LO-anslutna män.

I ett solidariskt samhälle borde det här inte vara acceptabelt.

Stora brister i arbetsmiljön

På ett regeringsseminarium i förra veckan visade forskaren Lisa Laun, docent i nationalekonomi på IFAU, att de yttre förutsättningarna för höjd pensionsålder gradvis förbättrats för de flesta.

Vi har fått bättre arbetsmiljö, bättre hälsa och generellt högre utbildning i samhället.

Hon slog dock fast att stora brister i arbetsmiljön, inte minst inom offentlig sektor, fortfarande omöjliggör arbete upp i åldrarna för många LO-kvinnor.

Möjligheter till flexscheman, rimliga arbetstider och rimliga arbetsuppgifter förbättrar oddsen att stanna kvar i arbetslivet, menar hon.

Och möjligheter att skola om sig.

På samma seminarium påtalade Magnus Sverke, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, att de arbetsmiljöfaktorer som måste upp på bordet är den fysiska och psykiska arbetsmiljön.

Och självklart är det så. Här finns tunga lyft på byggen, stora utrymmen att städa, stressen i butiken eller många patienter att ta hand om. Det gemensamma är att detta handlar om landets LO-anslutna.

Magnus Sverke nämner också otrygga anställningar som ett hot mot en fungerande pensionsålder, och en ofta förbisedd fråga; förmågan att skapa meningsfulla jobb.

Och här någonstans står det klart att stora delar av den arbetsgivarvänliga borgerligheten inte vill ha någon förändring.

Högern ville aldrig ha rättvisa

Den kortsiktiga vinsten ses som viktigare än meningsfulla jobb och trygga anställningar. De faktorer som forskarvärlden lyfter fram för att i lugn och ro kunna jobba längre fortsätter därför att negligeras.

Det här är en kamp arbetarfacken kanske borde ha tagit redan när pensionssystemet utformades på 1990-talet. Men under en tidsepok av breda allianser för välfärdssystemen blundade många för farhågan om orättvisa effekter på lång sikt.

Nu ser vi att de borgerliga partierna aldrig var intresserade av någon rättvisa.

Vi behöver ett omtag i pensionsdebatten.

Höjd pensionsålder måste knytas till konkreta krav på förbättrade arbetsvillkor.