”Sexuell passion är en stark kraft”, skriver Vesna Prekopic i en text i DN Kultur. Så är det onekligen. ”Och livet är kort” lägger hon till. Rätt igen. Dessa spaningar ligger till grund för att det borde vara okej att ligga runt, oavsett tvåsamhet och avgivna löften. Samhällets normer kring trohet måste luckras upp, tycker Prekopic.

Med sin kulturradikala attack på traditionella normer är Prekopic mycket lojal med samtiden. Vår tid har beskrivits som liquid modernity – flytande modernitet – av sociologen Zygmunt Bauman.

Det är ett tillstånd av konstant föränderlighet där allt fast har förflyktigats. Självklart är uråldriga koncept som sexuell exklusivitet ett hinder för att rörligheten ska bli total.

Det Prekopic argumenterar för är att vi ska sparka sönder det sista vindskyddet som erbjuds i ett samhälle där konkurrens och alienation hotar oss som blåst och kallt regn.

Metoo-männen kom inte undan

Att slå undan alla normer som håller tillbaka starka individer har varit ett tema i debatten i decennier. Prekopics argumentationen för otrohet känns ärligt talat lite 1970-tal.

I vår samtid är det snarare individens rätt till knark, assisterat självmord och tillgång till fattiga kvinnor för surrogatmoderskap som fyller debattsidorna. Timbro-högern bidrar från sitt håll med sitt evangelium om individens rätt att låta sig exploateras och exploatera andra.

Att ingå i den typ av normföljande tvåsamhetsrelation som Prekopic vill kasta på historiens sophög är att lämna marknaden. Att sätta en ring på fingret är att signalera ointresse på samma sätt som en taxibil gör genom att släcka skylten på taket. I den traditionella relationen råder en erotisk planekonomi stället för ett glittrande utbud av vackra kroppar och heta möten. 

Mot knapplösa knull-argumentationen finns nu en motrörelse. I en serie av Tinder-romaner (Amanda Romares Halva Malmö består av killar som dumpat mig är nog den mest kända) beskriver unga kvinnor sjaskigheten och tristessen i ett dejtingliv orkestrerat av den kända appen. Tinder-böckernas huvudpersoner vill sticka från marknaden och komma i skydd av de normer som Prekopic vill spränga.

Prekopic köper inte att vi kan välja trohet. Passionen kräver ”underkastelse” skriver hon. ”Ofrånkomligen” dras kropparna till varandra. Det är nonsens, så klart. Vi hade aldrig accepterat resonemanget om det gällt någon annan manifestation av driftslivet. Vuxna är ansvariga för sina handlingar. Att leva ut sexuella impulser är ett val. Metoo-männen kom inte undan med att de var underkastade sin kåthet.

Totalitärt att upphäva tvåsamhet

Självklart kommer folk vara otrogna, oavsett hur samhällsnormerna ser ut. Men det är enklare att vara trogen om normerna föreskriver trohet. Följden av Prekopics normupplösning är att den bedragna förlorar rätten att bekräftas av omvärlden i sina känslor av vrede och sorg.

I ett samhälle där sexuell trohet inte är en norm har den försmådda ingen rätt att gnälla: Med vilken rätt klagar du över att den du säger dig älska tar för sig av andra? Det är en moral som gynnar de starka.

Även i vår samtid är bröllopet en laddad ceremoni som håller för romcom-manus och SVT-produktioner.

Laddningen kommer av det grandiosa att lova en annan människa trohet i framtiden, utan att parterna vet om en bröstcanceroperation, tjugo kilos viktuppgång eller småbarnsårens sömnlöshet kommer i vägen för attraktionen. 

Öppet äktenskap saknar laddning

Prekopics öppna äktenskap saknar laddning. Det finns ingen romantik i att lova samarbete om föris-hämtningar och bostadslån men utan att radera Tinder-appen.

Det tycks inte fungera i verkligheten att skilja vardagslivets rutiner och sexet, trots att kulturradikalerna argumenterat för det i hundra år. Ingen vill sitta på föräldramöte medan partnern lever ut ”passionen och den fysiska njutningen”, som Prekopic skriver om.

Det är helt enkelt för jobbigt att veta att man hela tiden kan bli bortvald.

Att gå in i exklusiv tvåsamhet är valfritt. Tinderlivet och polyrelationer är reella alternativ. Men kulturradikaler som Prekopic är inte nöjda med att kunna välja – trohetsnormen måste upphävas överallt. Det är en totalitär strävan.

Samtidens största rädsla – fomo, the fear of missing out – är en kass grund för samtalet om hur vi ska leva ihop. En samhällsmoral som inte har individens drifter och behov som utgångspunkt är faktiskt fullt möjlig.

Joel Stade är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hans kolumner här. Åsikterna i krönikan är skribentens egna.