KOMMENTAR. För tre år sedan skrev jag en text som kritiserade förra utrikesministern Margot Wallström för att ha tweetat sitt oförstående stöd för författaren J. K. Rowling, utan att ha brytt sig om att först ta reda på varför hon anklagades för transfobi. 

Redan då var det uppenbart för alla som höll koll på den växande backlashen mot transpersoner att Rowlings påstått välvilliga oro vuxit fram ur den miljö som själva beskriver sig som “genuskritiska”, men av omvärlden oftare kallas transexkluderande radikalfeminister (TERFs).

Tonen mot trans-, och andra HBTQ-personer har bara hårdnat, och vad som tidigare presenterades som en vilja att ifrågasätta eller nyansera har fått betydligt vassare konturer.

Sagostunder med drag queens utsätts för hot. Talepunkter om omsorg för unga transkillar har bytts ut mot skräckhistorier om transkvinnor som ett våldsamt hot mot kvinnors välmående och rättigheter, till och med i de mer städade rummen. 

Okritisk släpphänthet

Det sista jag förväntade mig var därför att läsa en text i en av sveriges största dagstidningar som rapporterar om J. K. Rowlings inställning till transpersoner med samma okritiska släpphänthet som Wallströms korta tweet. 

“Vad håller på att hända med J. K. Rowling?” frågar sig journalisten Annakaisa Suni i Svenska Dagbladet och beskriver bland annat hur Harry Potter-seriens egna fans vänt sig mot författaren. I en kort paragraf nämns att det finns feminister som ställt sig på hennes sida, medan andra kritiserat henne för transfobi.

Vad som lyser med sin frånvaro är kritikens substans. Läsaren lämnas med en kort och torftig – eller städad – sammanfattning. Desto mer tid ägnas åt att omsorgsfullt länka till och utveckla vad Suni uppfattar som ett växande stöd för Rowling.

Bland annat nämner hon journalisten E J Rosetta, som “fick i uppdrag att skriva en text om 20 transfobiska uttalanden som J. K. Rowling gjort. Men att hon efter tre månaders research inte hade hittat något”.  

Det här är ett märkligt påstående att både göra och hänvisa till som sanning, då en googling omedelbart producerar flertalet tydliga sammanfattningar av Rowlings transfobi. 

Hyllningar av J K Rowling

En snabb bakgrundskoll av källan hade dessutom kunnat visa att Rosetta är en milt uttryckt suspekt karaktär. Hennes twitter är full av hyllningar av Rowling, bisarra anekdoter om fabricerade transpersoner – och det parodiska påståendet att ordet cis är kvinnohat då det tidigare bara använts i ordet “cistern”.

Rosetta skrev transkritiska blogginlägg redan 2015, gjorde avbön och försökte rebranda sig själv som “recovered TERF” – för att sedan försöka återuppbygga karriär i transkritiska kretsar.

Det är lite oklart om Rosetta är ett konstprojekt, grifter, trollar eller drivs av någon sorts osunt uppmärksamhetssökande. Men vad som borde stå klart är att hon inte är ett bra sanningsvittne.

Spaningen att stödet för anti-transaktivism ökar kan visserligen sägas stämma. Vad som saknas här är detaljer som att ytterhögerns propagandamaskiner på grund av allmänhetens okunskap identifierat gruppen som en ofarlig minoritet att demonisera i sitt kulturkrig mot HBTQ-personer. 

Suni har inga sådana reflektioner om anledningarna bakom den förändrade opinionen, utöver att vissa tycker att kritiken gått för långt. 

Transkvinna dömd för våldtäkt

Däremot lyfter hon som avslutning på texten ett aktuellt fall i Skottland där debatten rasat runt var Isla Bryson, en transkvinna dömd för våldtäkt, skulle avtjäna sitt straff.

Efter en period i isoleringscell på kvinnofängelse har Bryson nu flyttats till ett fängelse för män, enligt Suni efter att Rowling och andra kritiserat landets regeringschef Nicola Sturgeon.

Om kritiken faktiskt haft en inverkan på beslutet är svårt att säga. Sturgeon understryker att riskbedömningar alltid genomförs i den sortens fall, och enligt justitieminister Keith Brown finns det för närvarande inga transpersoner med våldsdomar mot kvinnor i deras fängelser. I SvD:s artikel, däremot, kallas det “något som på allvar kan vända opinionen till Rowlings fördel”.

Det är, av skäl som borde vara uppenbara, inte svårt att vinna stöd för tanken att kvinnor i fängelse inte borde dela utrymmen med personer dömda för våldtäkt.

Problemet är att det ohederliga fokuset på enstaka fallstudier, där transkvinnor upplevts gå vinnande ur intressekonflikten, gång på gång lyfts som representativa för både problemet som sådant och transpersoner som grupp.

Våldtäkt på kvinnofängelser

Det brittiska justitiedepartementet uppgav att det mellan 2010 och 2020 rapporterades 122 fall av våldtäkt på brittiska kvinnofängelser. Fem av dessa ska ha utförts av transpersoner (män eller kvinnor framgår inte av svaret), vilket ger oss en frekvens på en våldtäkt utförd av en transperson vartannat år. 

Som jämförelse visade en rapport från samma justitiedepartement att elva transkvinnor i manligt fängelse utsattes för våldtäkt bara under 2019 – en frekvens på nästan ett fall i månaden.

Frågan är med andra ord inte så enkel som att kvinnliga fångar, oavsett om de är cis eller trans, skyddas om alla automatiskt sorteras efter den könsidentitet de tilldelades vid födseln. 

Det gör det svårt att lita på påståendet att bevekelsegrunden i den så kallade genuskritiska rörelsen är kvinnors bästa. Särskilt när man, som Rowling, upprepade gånger marknadsför och gullar med andra aktivister knutna till organisationer som motsätter sig rättigheten till abort och likabehandling som HBTQ-person.

Rowling har uttryckt stöd för uttalade antifeminister, abortmotståndare och homofober som Matt Walsh och Carolin Farrow. Medgrundaren av hennes barnrättsorganisation, f.d. Tory-politikern Emma Nicholson, röstade emot och motsätter sig fortfarande samkönade äktenskap.

Hon har hyllat och lunchat med transexkluderande feminister som Maya Forstater och Julie Bindel, som samverkat med företrädare från anti-HBTQ-extremisterna Alliance Defending Freedom och abortmotståndslobbyn Heritage Foundation.

Lagt upp selfies iförd merch från Posie Parker – en ledande anti-transaktivist som bland annat skapat konflikt inom den egna rörelsen genom att försvara samverkan med högerextrema. 

Transexkluderande feminister

Just kopplingen mellan transexkluderande feminister och högerextrema grupper är ett återkommande tema som man inte ens med en rejäl dos välvilja kan anta att Rowling lyckats missa.

Särskilt inte som hon så sent som i januari hittade en ny Twitterkompis att skicka hjärtan till över den delade “oron” för transpersoner: Kaeley Triller Haver. En av grundarna till anti-transorganisationen “Hands Across the Aisle”, vars mål är att sammanföra TERFs med konservativa, kristna anti-HBTQ-grupper i kampen mot det påstådda transhotet.

Ändå är en rejäl dos välvilja precis vad texten i SvD serverar tillsammans med den bristfälliga analysen av hennes transkritiska karriär. Hennes insats som galjonsfigur för en försåtligt radikal hatrörelse sammanfattas med referat av hennes ursprungliga försvarsmanifest, som till och med när det publicerades för tre år sedan kritiserades för transfoba hundvisslor.

I dag, med facit i hand, finns ännu färre ursäkter för att snälltolka hennes engagemang med något så neutralt som “J. K. Rowling säger att hon inte har något emot transpersoner, bara den nya transaktivismen. Ändå är det tydligt att det är en annan grupp som ligger närmast hennes hjärta: cis-kvinnor.”, för att sedan följa upp det med en utläggning om hennes filantropiska engagemang.

Bilden av Rowling som utsatt, missförstådd kvinnosakskvinna är den hon är mest bekväm med. I sin analys är hon, en miljardär med miljontals twitterföljare, berättigad att skicka sagda följare efter individer som som kritiserar henne eller protesterar med skyltar utanför hennes hus. Hon har rätt att mingla med personer som vill se alla transpersoner steriliserade och utplånade eftersom hon “är orolig för unga kvinnor”.

”Vi-som-inte-får-nämnas-dagen”

Jag antar att det är sådana tilltag som ska omfattas i den beundrande paragrafen om att Rowling de senaste åren: “blivit alltmer kritisk mot transaktivismen, och tonen har hårdnat. Det är mer sällan hon visar förståelse och empati för transpersoner, och oftare hon använder sin penna till att med vass humor och Potter-referenser slå till mot aktivisterna”. 

Som exempel på denna “vassa humor” nämns att hon en gång undrade om den internationella kvinnodagen borde döpas om till ”vi-som-inte-får-nämnas-dagen”.

Andra hysteriskt roliga skämt i Rowling-land: Att kalla transkvinnor för patetiska, perversa män i kvinnligt blackface. Gör man det kallar Rowling en nämligen för “modig ung feminist” och ignorerar helt hatet och desinformationen man sprider. 

Har onlineattackerna mot Rowling som individ, på grund av hennes särskilt priviligerade position, bitvis varit gränslösa? Utan tvekan. Men vi måste sluta låtsas att det finns två lika goda kålsupare i konflikten hon valt att involvera sig i. 

Den riktiga konflikten står inte mellan arga, farliga transpersoner på Twitter och ett fåtal modiga vita ciskvinnor. Den står mellan alla sorters transpersoner och en enig allians av välfinansierade auktoritära, ofta religiösa lobbyister och de utomstående som – likt Rowling – låter sig bli en del av deras kampanjapparat.