Det här är årets längsta månad. Aldrig är det så långt till lönen som i januari.

Med inflationen blir månaden dessutom längre än vanligt.

Har ni förresten märkt att allting har blivit längre.

En långfilm snittar numera på över två timmar. Filmen Avatar 2 är tre timmar och tolv minuter lång. Vem orkar sitta i en biosalong i över tre timmar?

Själv såg jag den fina filmen Boy from heaven härom veckan. Den var två timmar lång, men hade varit lika bra om den slutat efter 1.30.

En vanlig tidningsartikel har blivit dubbelt så lång. Förr var journalisterna tvungna att hålla sig till tidningsformatet, en artikel skulle vara kort, koncentrerad och informativ. På nätet finns det all plats i världen så numera kan journalisterna bre ut sig.

Frågan är bara vem som har tid att ta sig igenom dagens ordrika nyhetsrapportering? Och vem hinner lyssna på alla dessa poddar?

Det får plats mer reklam i långa texter

Krimpoddar, sportpoddar, sexpoddar, politikpoddar. Överallt pratar folk ända tills luften tar slut. Jag sätter en tia på att det är sexet som säljer bäst. Har ni inte märkt att många tidningar satsar på sex just nu, förmodligen för att det är det enda folk har råd att ägna sig åt i slutet av januari.

Tidningarna tar i, det är trekantssex, sexdockor och sex på gamla dar. Det är det och bantning vilket i och för sig borde kunna kombineras i någon slags bantningssex, men den briljanta idén skänker jag vidare till mina gamla kolleger på Aftonbladet.

Man kan förstås ha stor förståelse för att medierna måste hitta fler läsare. Branschen är i kris och letar nya intäkter och det får säkert plats mer reklam i långa filmer, långa texter och långrandiga poddar.

Men så är det demokratiaspekten. Minns valet i fjol, det var svårt att värja sig för all information som vräktes ut. Vartenda medium hade ändlöst långa intervjuer med partiledarna.

Det var poddar och krönikor om Nato, energipriser och en och annan spektakulär KD-korv, men ingenstans läste vi om väljarnas allra viktigaste fråga – sjukvården.

Jimmie Åkesson är ingen cirkusartist

Den drunknade i nyhetsflödet precis som den orättvisa skolan, den överfyllda barnomsorgen och den usla äldrevården. Det är ämnen som brukar skapa rubriker men nu var det länge sedan medierna ägnade sig åt välfärden trots att den är politikens innersta kärna.

När journalisterna i stället flockas runt Jimmie Åkessons piruetter kan man gärna tro att politiken är ett spel med höga insatser. Den som läser rubriker och hinner med halva artiklar kan lätt få för sig att politiken är en cirkus, men det är den inte.

Politiken är på allvar för den avgör vår överlevnad.

Det är lätt att skylla dagens politiska situation på Jimmie Åkesson eller Ebba Busch, men även jag och mina mediekolleger får ta vår del av ansvaret för demokratins fortlevnad. Det kan låta pompöst, men handlar mest om att vi självständigt granskar resultatet av regeringens arbete och att vi sedan förmedlar det på ett kort, klart och tydligt sätt.

Nu måste även medierna ta sitt ansvar för ett fortsatt demokratiskt Sverige.

Eva Franchell är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hennes kolumner här.