”Ryssjorna var mina och jag tar självklart ett strafföreläggande för brott mot fiskerilagen.”

Detta skrev Ulf Kristerssons statssekreterare PM Nilsson på Facebook i onsdags. Vad har karln gjort? Fiskat ål, vilket är förbjudet för privatpersoner. Ålbeståndet är ju akut hotat.

Men det struntade Nilsson i. Han skulle ha sin ål ändå och i augusti i fjol lade han ut ryssjor i Karlskrona skärgård.

När han togs på bar gärning av Havs- och vattenmyndigheten nekade han till brottet. Och när polisen ringde upp honom ett par månader senare fortsatte han att neka. Sedan kom Nilsson på han att blivit statssekreterare i Ulf Kristerssons regering och erkände brott. Nu ska han betala 39 000 kronor i dagsböter.

Nilsson har 121 200 kronor i månadslön – det är vi skattebetalare som avlönar honom – så någon akut kris är det väl inte för statssekreteraren.

Inte bara nepo babies som har privilegier

När jag läser om Nilsson och hans ålar tänker jag på den pågående debatten om nepo babies, nepotismbebisar, barn med kändisföräldrar som går i mammas och pappas fotspår.

Nilsson har såvitt känt inga kända föräldrar. Inte ålarna heller. Men diskussionen – som givetvis är importerad från USA – handlar ju inte bara om arvegods utan också om etablissemangets räkmackor och elitens gräddfiler.

Och det är alltså inte bara kulturskribenter med morsor som också är kulturskribenter som har privilegier. Men i ett offentligt samtal där fokus helt förskjutits från det symboliska Östermalm (kapital) till det symboliska Södermalm (kultur) talar vi förstås mer om vem som är kulturskribentens mamma än hur privilegierna ser ut, vad privilegierna gör med människor och hur det påverkar samhället de befolkar.

Några amerikanska psykologer har studerat det där. I en rad experiment fann man att rika människor har stor benägenhet att bete sig oskönt.

Exempelvis fann man den som äger en dyr bil kör mer aggressivt och släpper mer sällan fram fotgängare än den som äger en äldre och billigare bil.

Rövhålseffekten som politik

Ett annat experiment visade att rika elever på en skola var mer benägna att fuska än elever från exempelvis medelklassen. Experimentet visade också att de rika eleverna i större utsträckning kunde tänka sig att stjäla godis från barn.

Forskarnas slutsats är att i takt med att en persons rikedom ökar, minskar förmågan till medkänsla och empati. De kallar det ”the asshole effect”, rövhålseffekten.

Tråkigt nog är rövhålseffekten helt sammanlänkad med politikens dominerande moraluppfattning: att det egna välståndet hänger ihop med ens duglighet som människa.

Fråga bara den tidigare moderatpampen Anders Paulsen. I valrörelsen 2018 berättade han glatt för sina väljare i Danderyd om hur han ser på världen:

– Jag var i ett badhus i Sälen och tyckte att det var lite dyrt för hela min familj. Så jag sa till tjejen i kassan att jag kommer från Danderyd så jag har liksom betalt det här redan. ”Jaha”, sa hon då och så fick vi gå in.

Det tyckte publiken var skoj, enligt Hufvudstadsbladet som var på plats.

Och sant, får man väl anta.

Mycket vill ha mer

Sådana där uppfattningar har ju länge motiverat växande klyftor mellan fattig och rik. En sönderjobbad undersköterska som är på väg rätt mot fattigpension har inte ansträngt sig lika mycket som direktören. Och ansträngningar måste belönas! Det är bara att ta sig i kragen, slappis!

Klassisk moderatpolitik – skattesänkningar för de rikaste som ska betalas av rejäla försämringar i våra gemensamma trygghetssystem – är i den meningen rövhålseffekten omsatt till politik.

Vissa människor är upphöjda och så ska det vara. Tillhör man samhällseliten är det bara fint att orientera efter helt egna moraluppfattningar.

Man ska ha mer på alla andras bekostnad.
Man kan skita i entréavgiften.
Man kan köra mot rött.
Man kan fiska ål.