Det var tomt på Malmö airport.

Anna Kinberg Batra hade precis blivit petad från partiledarposten och samtidigt som Ulf Kristersson skulle kliva in i rampljuset tjänstgjorde Tobias Billström i bakgrunden som gruppledare för Moderaterna. 

Hösten det året, 2017, kallades för Metoo-hösten och jag hade ännu inte förstått den negativa klangen i ordet “identitetspolitik.”

Hela internet var ett feministiskt slagfält och det kändes som förändringen i luften låg långt bort från Rosenbad. 

Det politiska engagemang jag fick ur mig under den tiden riktades mot ett annat håll än det partipolitiska.

Vi var ett tjugotal ungdomar som startade och drev en feministisk organisation i Malmö.

Inga sexuella trakasserier på våra gator, bättre sexualundervisning i skolorna och fler killar i kampen för en jämställd värld.

För vårt arbete fick jag ett stipendium av min gymnasieskola. Tobias Billström-stipendiet. 

Vem? 

Min stora dag

Han hade tydligen gått på samma gymnasieskola som mig och “ville ge tillbaka” genom att varje år tilldela en elev en gyllene guldbiljett som skulle ta en hela vägen till Stockholm. 

Den lyckligt lottade var jag och snart skulle jag få ta del av ”min stora dag,” en weekend i november med självaste Tobias Billström. 

Eftersom det bara är ungar från Stockholm som kan räkna med ett studiebesök i riksdagen hade en rundvandring räckt gott och väl för min del.

Billström var stolt över målningen i taket som avbildade de skånska slätterna och hans stolthet smittade av sig.

I vår gemensamma korg hade vår gemensamma skola placerat de skorrande ärren och kärleken till rapsen så jag log och nickade. 

Eftersom det är fem år sedan nu är minnena färgade av tiden men jag minns att vi satt på hans rum och började i ett samtal om diskriminering i skolan som sedan övergick i en plädering om gruppledarens sexuella läggning (bi).

Varför vet jag inte. Som att hans extraordinära läggning skulle imponera. 

Rosengårds gräsplättar

Jag hängde en hel del med hans pressis som bläddrade i en massa papper samtidigt som hon berättade att hon faktiskt hade varit nere i Malmö och Rosengård en gång.

Hon tittade upp från sitt skrivbord och berättade att det “ju fanns många fina gröna gräsplättar i området!” 

“Ju-et” avslöjade hela hennes världsbild. 

Det gröna gräset som hon i vanliga fall betraktade på avstånd var inte lika skitigt som hon trodde.

Pressisen upprepade samma argument som cirkulerade i media kring AKBs avgång. 

Att hon nog ändå var lite “stel” och “inte riktigt hade vad som krävdes.”

Jag satt i den djupa fåtöljen och pillade på knapparna på min enda skjorta och hade en känsla av att jag inte borde hört det där.

Stackars hans dotter

Ingen hade egentligen tid med mig så större delen av min “weekend” blev jag runtskickad till olika mötesrum. Bland annat fick jag träffa en moderat som då arbetade med kultur och fritid. 

Eftersom Moderaternas översättning av kultur och fritid är “sport” så började han prata om fördelarna med könsseparerade idrottslektioner.

Jag menade att den typen av uppdelningar var roten till all världens ondska.

Han kontrade med att berätta om sin femtonåriga son som spelade fotboll i en klubb utanför Stockholm. Vallentuna? Sollentuna? Något sådant.

att se en fullvuxen man i skattefinansierad kostym använda sig av öronbedövande argument

Sonens lag hade vunnit med råge över det kvinnliga A-laget, till och med när de spelade med en man kort! 

Pressisen knackade på dörren och frågade om vi hade haft ett trevligt samtal.

Om trevligt betydde att se en fullvuxen man i skattefinansierad kostym använda sig av öronbedövande argument hade vi det toppen.

Kultur-moderaten svarade att vi hade haft intressanta diskussioner och precis innan vi skulle gå sa kläckte han ur sig att “exakt sådär vill jag att min dotter ska bli, exakt så här.”

Även om det var en fin och men märklig komplimang kunde jag inte låta bli att tänka 1. Stackars dotter. 2. Det var män som han som fick mig att banka huvudet i väggen varje eftermiddag mellan fyra och fem och den känslan önskade jag inte ens hans dotter. 

Nyhet om Metooad chef

Frukosten ingick på “Lady Hamilton Hotel” så jag åt så mycket jag kunde eftersom jag fick betala lunchen och middagen själv.

På kvällarna kunde jag aldrig sova eftersom kokandet i kroppen höll mig klarvaken.

Jag borde säkert känt mig mer tacksam än jag gjorde, men känslan av att jag blivit ditskickad för att fucka med honom gick inte att få bort. I år kanske en unge inlindad i PKK-flagga får stipendiet? 

Billström såg jag inte mycket av förutom när vi gick förbi varandra i korridoren.

Han kom gående med sin telefon i högsta hugg och höll upp en nyhetsartikel som avslöjade ännu en metoo-anklagad chef. Den här gången var det dessutom en kvinna!

Jag tyckte mig se ett leende på läpparna och en gloria av seger runt om honom.

Idén om män som blodtörstiga varelser var motbevisad, och jag skulle få bevisföring serverad på silverfat.

Tack Herr Billström. 

Är det du, kvinna?

Till sist blev jag runtvisad i “kvinnorummet” i Riksdagen där kvinnornas intåg och etablering i svensk politisk uppmärksammades.

Där fanns bilder på Kerstin Hesselgren och Ingegerd Troedsson som första kvinnliga politiker i första kammaren och första kvinnliga talman.

Vid skylten “Sveriges första kvinnliga statsminister” fanns en spegel med frågan “är det du?” som gjorde större avtryck på mig än något annat under min vistelse. 

Det var inte tanken på att vara “den kvinnan” eller så var det kanske det.

På flygbussen mot Arlanda blev jag medlem i Socialdemokraterna och tänkte om Billström kan så kan jag. 

  • Minna Höggren
    Kulturskribent