KOMMENTAR. Jag minns hur det glänste i ögonen på mina föreläsare på filmvetenskapen när Cahiers du cinéma kom på tal.

Tidningen som gav röst åt unga begåvningar som Jean-Luc Godard, Francois Truffaut och Claude Chabrol – samma gäng som sedan skulle utgöra grunden för den franska nya vågen.

I Cahiers du cinéma togs filmen på allvar. Den analyserades på en detaljnivå som vi idag förknippar med diagnosbeteende, inte kulturdebatt. Godard och hans vänner var arroganta nördar som tyckte att de kunde film bättre än några andra i landet. Och framtiden skulle ge dem rätt. 

Mina föreläsare betonade alltid att debatterna i Cahiers du cinéma var konstruktiva. 

Det fanns säkert exempel på futtig positionering och gnabb, men diskussionerna fördes för det mesta med ett tydligt slutmål i åtanke: en bättre, mer medveten filmkonst.

Spola fram till 2022. I vår diskurskåta samtid har diskussionerna själva blivit poängen. Tyckandet är målet, inte medlet.  

Homosexuell Poirot från sydstaterna

Glass Onion: A Knives Out Mystery är uppföljaren till Rian Johnsons lite oväntade megahit Knives Out från 2019.

Daniel Craig upprepar sin roll som Benoit Blanc, ett slags Hercule Poirot fast från Sydstaterna och öppet homosexuell. I filmen, precis som i föregångaren, kliver Blanc in i ett sällskap med färgstarka gestalter, alla mer eller mindre fientligt inställda till varandra – och så dör en av dem. 

En pusseldeckare av hyfsat klassiskt snitt, garnerad med samtidsreferenser och byggd kring en sinnrik mordintrig där Johnson sprider ut små ledtrådar under filmens gång och låter oss leka detektiver på egen hand, med Blanc som ofelbart facit. 

Det är en rolig resa. Man kan tycka att den borde bli behandlad som en sådan: en påminnelse om hur lustfylld och rolig Hollywood-blockbustern kunde vara innan branschen fattade ett kollektivt beslut om att slänga ner allt i en stor Marvel-kvarn. 

Diskussioner om Glass Onion

Men jag har följt diskussionen kring Glass Onion sedan den hade premiär på Netflix och kan rapportera att ja, vi lyckades förstöra det här också. 

Alla verkar tycka att Glass Onion är en perfekt språngbräda för det som det som är viktigt på riktigt: skribentens egen agenda. Dumhetstombolan snurrar på och kastar fram nytt nonsens hela tiden. 

Den här gången spottade den exempelvis ur sig lockdown-ivrare som tycker att allt fokus borde ligga på vilka av rollfigurerna som bär covidmask och vilka som inte gör det. Det är ju så vi får reda på om personerna är goda eller onda. 

Eller så kan man lyssna på vissa wokeister, som vill göra världen uppmärksam på det vi alla missat: att filmen bara är ett enda stort white savior-narrativ, eftersom Blanc (Craig) är vit och kvinnan som anlitar honom (Janelle Monáe) är svart. 

Högerradikalen Ben Shapiro då, vad säger han? Jo, Glass Onion ska främst ses som kulturmarxisternas senaste försök att sänka Elon Musk (Edward Norton spelar en dumslug techmiljardär med illa underbyggda planer på världsherravälde). 

Saker om inte har med filmen att göra

Gemensamt för alla de här utgångspunkterna är att de rör saker som egentligen inte har med filmen att göra. Det är poängen med diskurskåthet. Stoffet som diskuteras, oavsett om det är en film, en bok, en politisk händelse, är av sekundär betydelse. 

Glass Onion får agera konversationsstartare eftersom det är en populär film som många sett. Därför är den tacksam att tycka saker om.

Och i vårt samtalsklimat finns det ingen mer värdefull valuta än det som kallas hot takes. Avvikande åsikter tänkta att få mottagaren att känna sig dum och genast överge sina invanda tyckarpositioner. 

Filmen är klassisk, lekfull Hollywood-underhållning. Inte tänkt att vara startskottet för veckolånga debatter där åsikterna, alla dessa satans åsikter, lägger sig som ett kvävande lager mellan oss och verken själva. 

Samma sak för The White Lotus

Samma sak har hänt i dagarna i debatten om ett annat lättsamt morddrama: The White Lotus på HBO.

Den började med att Björn Werner nämnde i en krönika att han hellre tittade på serien i fråga än läste böckerna som var nominerade till Augustpriset.

En bisats, men plötsligt blev White Lotus något som svenska kulturskribenter skulle positionera sig kring. Gärna i illa dold affekt, som när Jens Liljestrand pratar om serien som ”intellektuell sondmatning”, vilket ändå är snällare än ”idiotisk skit” (Saga Cavallin). 

Det här är motsatsen till en konstruktiv kulturdebatt. Frågan är om den ens förtjänar att kallas debatt.

Halvtuggade omdömen som stöts upp, inte som saklig kritik, utan som ett sätt för skribenten att befästa en position.

Målet är att tycka saker

Målet är inte att främja bättre konst; målet är att tycka saker.

Åsikten får sin slutgiltiga seger över analysen – och slaget delas ut av samma gäng som ofta påstår sig vara den otrendiga eftertänksamhetens stora beskyddare, kulturjournalisterna. 

För i slutändan måste ju diskursmonstret få äta. Fram kliver vi alla med våra lådor på magen. 

Hot takes, hot takes, här var det hot takes.